Surveillance (2008)

Surveillance_posterÄpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

Survei_pic

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.

Extraterrestrial (2014)

extraterrestrialEn liten crossover i Halloweentider. Why not?
Här har vi den obligatoriska utflykten till den ensliga stugan, eller i det här fallet, rätt moderna fritidshuset. Deltagare; de klyschiga unga, snygga som tar chansen till party-party och hångelfräsigheter.

Och så kryddar vi dagens ganska fantasilösa uppställning med ett gäng intruders…från rymden! Space invaders! Typ! Jahaja, långväga badasses som gör livet surt för rullens huvudrollsinnehavare alltså. Istället för skogstokiga yxmördare i mask. Kan det funka? Kan upplägget rentav vara lite halvkul? Jag svarar ja på det sista…men muttrar lite trött njääää på det första.

Inga konstigheter i setupen annars. Stugan tillhör en av utflyktsdeltagarnas mamma och ska nu säljas. Snygga foton ska tas på kåken till annonsen som ska läggas ut. Dottern (Brittany Allen) ombesörjer detta i kombo med liten utflykt. Snart börjar dock otrevligheterna rada upp sig som på beställning. Först som ett ganska dåsigt avsnitt av Arkiv X, sedan med mer klyschiga effekter. Vi får också en dystergök till polis (Gil Bellows) som åker runt och undersöker ”konstiga händelser” i trakten.

extraterrestrial_pic

inga rysligheter utan regn

Bakom manuset i dagens hittepå står ”The Vicious Brothers” (artistnamnet!), som senast skapade Grave Encounters-rullarna Den här genrekombon ser på papperet ganska kul ut, men saggar tyvärr rätt ordentligt i mitten, för att sedan dåna in i en final som bara är för mycket! Här borde de konstnärliga bröderna ha killat sina darlings ordentligt! Gosh!

Proppfull med klyschor, de tröttsamma ni vet, de dumma besluten och ologiken. Viss klippning ställer jag mig lite frågande till också. Bäst med hela filmen är att gamle räven Michael Ironside dyker upp som konspirationsbesatt gammal veteran. Tyvärr för lite speltid på honom. Lägg också till ett par sekunder EFTER den katastrofala avslutningen på filmen, då en liten lagom skön twist ändock har tryckts in. Tyvärr hjälper inte det upp helhetsbetyget.
Trots ett par hedersamma effekter och goda intentioner i genreöverskridningarna.
Tvåan är bräckligt svag.

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.