Etikettarkiv: Timothy Hutton

Mar 17 2015

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 

 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Apr 24 2014

The Killing Room (2009)

Äsch, jag vill ju så gärna tycka bra om den här rullen.
Känna att den är mer än ”bara” godkänd.

Men det går liksom inte.
Efter en stund fastnar den i sin egen loop på något sätt, och plötsligt känns det som att den märkliga och minst sagt grötiga storyn bara existerar för att filmmakarna vill ha något udda att bjuda på.
Skramla i ganska tomma tunnor och hoppas att oljudet ska dölja skavankerna.

Annars börjar det bra. Fyra försökspersoner i ett vitt sterilt rum. Alla där för att de uppenbarligen gått med på att vara objekt i någon undersökning av något slag. Vi har bla förståsigpåaren Timothy Hutton som ”minsann varit med förr och vet hur det brukar gå till”, och Clea DuVall som den enda kvinnan i sällskapet vilken synnerligen ser ut som hon ångrat ihjäl sig att hon gått med på nyss undertecknat avtal. Bakom glasväggarna, uppe i kontrollrummet finns dock en kvinna till i Chloë Sevigny´s skepnad. Uppenbarligen gör hon sin första dag på ”jobbet” och drillas enligt konstens alla regler av headhonchon på bygget, den mystiske Dr Phillips (Peter Stormare) som varnar för att nykomlingar i tjänsten ofta har lite svårt att ta till sig testernas händelseutvecklingar.

Hutton tror sig veta hur det går till

Således har vi här ännu ett bidrag i genren stänga-in-folk-i-mystiska-rum.
Vad testerna egentligen går ut på är lika oklart för mig som glor och de som agerar i filmen, men att det är den populärt skumma staten som ligger bakom känns inte som någon högoddsare. Nu behöver det inte alls vara en nackdel med oklarheter i en film, då effekten vid upplösningen ofta tar hem ett par extra poäng. Här ramlar dock den största gåtfullheten bort i en ganska segdragen händelseutveckling där man inte riktigt har koll på VAD det egentligen Stormare med anhang vill uppnå med all mystik och udda påfrestningar han utsätter sin testgrupp för.
När upplösningen väl kommer sitter man mer och ”jaha ja” istället för ”åh faaan!!!

The Killing Room skulle möjligen kunna funka som pjäs hinner jag också tänka på under speltiden. Så pass dialogtät och begränsad i sitt fysiska spelutrymme är den. Alla inblandade skådisar gör dock gott ifrån sig och förtjänar lönechecken. Intressant upplägg som tröttar ut sig självt en aning längs vägen.
Ok. Men inte mer.

Jan 12 2012

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.