Tidsresenärens hustru (2009)

Stackars Henry alltså.
En defekt i genuppsättningen i hans kropp gör att han ständigt kastas framåt och bakåt i tiden. Bara sådär. Inte kan han styra det själv heller, inte vart han ska eller hur länge han kommer att stanna. Som att hans kropp håller på att spela honom spratt mest hela tiden. Inte nog med det, varje gång lämnas hans kläder kvar på stället han varit och en spritt språngande Henry får hela tiden börja med att jaga kläder där han för tillfället landat.

Visst låter det nästan som en komedi? Nu är det alls icke någon sådan. Storyn bygger på uppmärksammad kärleksroman (!) med samma namn, och här är det regissören Robert Schwentke (Red) som sätter bilder till händelserna. Det visar sig nämligen att Henry (Eric Bana) ständigt återkommer till en och samma plats, där en ung flicka på en äng väntar. Åren går och flickan blir större för varje besök Henry gör. SÅKLART är det ju meningen att de ska få varandra i ”modern” tid, när flickan Clare (Rachel McAdams) vuxit till sig.

Men hur lever man med en tjomme som stup i kvarten liksom bara försvinner? Hur kan man t.ex. boka in en middag med vänner och lita på att det kommer gälla? Bestämma ett biobesök? Träffa varandra på stan på en fika efter jobbet? Ja ni fattar ju. Först kärlek och tjo och tjim. Snart lite frustration från Clare som plötsligt inser att hon inte på långa vägar kan lita på att Henry alltid ska finnas där för henne fysiskt. Henrys resor fram och tillbaka fortsätter under tiden, ibland inte utan komiska inslag, men vissa resor i framtiden kanske man å andra sidan inte vill uppleva… t.ex. de som berättar om förestående dödsfall och liknande. Dessutom vill Clare ha barn, hur ska det gå? Och vill det sig riktigt krångligt kan man dessutom få möta olika upplagor av sin partner…

är det Henry…eller Henry..?

En minst sagt udda story om kärlek och besvärligheter. Vad jag fattat är romanen en ganska tjock pjäs och dessutom rönt framgångsrika försäljningssiffror. Och hey, jag är ju inte den som tackar nej till en udda och kanske lite småmysig historia om kärlek…många av de allra bästa filmer som finns handlar om kärlek! Tänk på det. Här blandas just love med den något aviga ingrediensen fantasi mitt i allt drama. Är det månne en sci-fi-historia också? Nej, det kan jag inte tycka. Schwentke tycks mest intresserad av att berätta om besvärligheterna och dramatiken mellan Henry och Clare. Inte så mycket VARFÖR han har denna defekt i kroppen? Även om Henry vid ett tillfälle söker hjälp hos en forskare (Stephen Tobolowsky) som först inte tror på hans story, snuddas bara pliktskyldigt vid de eventuella vetenskapliga frågorna. Och kanske är det just det som gör att storyn tappar fart lite allteftersom? Inte så att det är dåligt på nåt sätt, nej både Bana och McAdams har bra kemi mellan sig och känns trovärdiga som lovers. Det är nog mer att det liksom bara lullar på lite oengagerande en stund…innan de känsliga delarna med den kommande framtiden berörs. Och varför har Henry fram till nu, plötsligt under filmen verkar han fatta DEN fördelen, aldrig sett till att utnyttja ”hoppen” till framtiden för egen vinning lite!? Ni vet…kolla vilka lotterinummer som vann och så…hrm.

Från märklig inledning, till mysterium, till kärlek, till drama. Varje rulle av vikt med stor dos kärlek i, måste också innehålla det obligatoriska ledsamma. Här kommer det i olika varianter, och så pass börjar man återigen foka lite mot slutet för att få se hur det hela ska sluta. Dock blir det aldrig, som filmspanaren Henke brukar säga, ”dammigt” i rummet när jag glor på filmen. Så pass nära kommer jag aldrig storyn eller dess huvudpersoner.

Tidsresenärens hustru består av en rätt jämn linje längs hela berättelsen. Dock lite saggande i mitten innan den betydligt mer dramatiska sista tredjedelen dyker upp. En stundtals udda (?) ”tankevurpsresa” i tv-soffan med kärlek i konstig samklang med fantasi och mysterium. Förvänta er dock inga effekter att tala om här. Snabbt konsumerat, snabbt arkiverat.
Godkänt för stunden.

Annonser

2 comments on “Tidsresenärens hustru (2009)

  1. Såg själv denna ungefär när den kom utan att ha hört så mycket om den. Fann den klart trevlig och de två huvudrollsinnehavarna passade bra. Sånt gör mycket för egen del. Om jag inte hade gillat de två skådespelarna hade jag nog inte ens sett filmen.

    Hade en del liknande tankar som du tog upp, men var mer positiv som helhet. Tror jag gav den en svag fyra. Så här skrev jag om den.

    Ett annat tips, om du inte sett den, är annars Happy Accidents som jag gillade och som nog är snäppet bättre också. Liknande sci-fi-romantik som funkar med Marisa Tomei och Vincent D’Onofrio (av Brad Anderson som senare gjorde den ”något” annorlunda The Machinist).

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s