Malibu Shark Attack (2009)

Ännu mera hajar!
Här i form av en rejäl C-rulle. Meeen…damn..mer underhållande än jag kunde tro från början. Tänk Sharknado, fast utan det komiska anslaget. Lökiga dataeffekter förvisso, som samsas med halvkackiga hajfenor i papier maché. Och så in med gamla Peta Wilson från tv-serien Nikita i en av huvudrollerna som luttrad badvakt på Malibus stränder.
Det handlar (som så ofta) om en enorm tsunami som väller in över Stilla Havs-kusten en alldeles vanlig morgon. Vilket också för med sig att revor i underjorden öppnas och fram med prehistoriska ”goblin sharks”! Fula trynen på hajkroppar, cgi:n har kanske inte jobbat sådär…eh..exremt bra. Översvämningar, blod i vatten och mayhem. Våra hjältar fångade i ett halvt översvämmat badvaktstorn, ett gäng arbetare isolerade i en strandvilla. Hur ska det gå?? Vilka ska klara sig och vilka måste offras?

Storymässigt lite småkul bitvis, skrattmässig när det gäller överspel och effekter…men inte alls så uselt som jag trott på förhand. Om man sväljer (!) den värsta skämmigheten alltså. Peta gör inte bort sig, kanske lite synd att hon förpassats till den här sortens filmiska bakgård..?

Lätt värt 10 spänn på loppisen. Och återigen…filmer med hajar är ALDRIG fel.

The League (2003)

Är en dålig film alltid berättigad till en andra chans?
Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att man kan se en film i ett annat ljus än man gjort tidigare? Finns det olika grader i helvetet även i filmvärlden?

På senare tid har jag ofta funderat på det där. Ibland känt att jag kanske dömt en film lite för hårt. Eller inte. Påverkas man möjligen av tiden som går, att man på något sätt skulle bli lite mer förlåtande vid en andra titt?

För att ta reda på detta har jag således tagit fram en film jag bara sett en enda gång, och då kändes det sannerligen inte som ett speciellt lyckat resultat.

Men, dags för en ny chans och in i spelaren med den bara! Nu har man också uppenbarligen försvenskat titeln från den mer eleganta The Leauge of Extraordinary Gentlemen…hmm..

Alltså, egentligen är det ju något av ett drömscenario. Tänk alla dessa litterära romankändisar i en och samma historia. Man skulle ju nästan kunna få för sig att det är en tidig variant av Avengers för tusan! Alla dessa figurer som man kommit i kontakt med under uppväxtåren med näsan ständigt i böcker av olika genrer. Dagens idé kommer naturligtvis från ett seriealbum, och på papperet låter det väl heller inte som en dum idé. Kan man tänka.

Storviltjägaren Quatermain, självaste kapten Nemo, Mina Harker från Dracula, Dorian Gray, en viss Dr Jekyll och en osynlig man! Smaka på dessa figurer. Och så släng in en Tom Sawyer också i mixen…för att inte tala om en Moriarty! Alltså, ni hör ju själva, det finns banne mig potential här att dribbla med.

Men, MEN…det går ju käpprätt åt skogen med en historia som känns så kargt behandlad och utslängd så man kan bli förbannad bara på det. Denna exklusiva ”klubb” måste samarbeta ihop för att stoppa en mystisk person som uppenbarligen vill störta världen i krig i denna alternativa viktorianska tid mot slutet av 1800-talet. Alla figurer tillåts stoltsera med sina förmågor, men det hela snurrar naturligtvis runt Sean Connery i rollen som storviltjägaren Quatermain. Det känns också som att problemet med filmen stavas just Connery. En snabb efterforskning visar att regissören, en Stephen Norrington (som mig veterligen aldrig regisserat igen sedan denna film) var i ständigt bråk under inspelningen med just Connery, som i sin tur också satt på producentstolen.

så mycket potential, så lite underhållning

Sean Connery må vara en legendar i filmens värld, men min känsla har alltid varit  och är att denne lebeman är en besvärlig jävel att jobba med. Han har sina åsikter, säkert diviga och dryga, och nöjer sig inte med något annat än sin egen lösning. Det känns lite som problemen mellan regissör och skådespelare skiner igenom här, Connery agerar lite tröttslött, nästan som om han tappat lusten och skiter i det mesta. Det digra birollsgalleriet med bla Stuart Townsend, Peta Wilson, Shane West och Jason Flemyng får jobba i rejäl motvind med ett lösryckt manus och flera intetsägande scener staplade på varandra.

Inte ens filmens skurk gör något större intryck, och dennes överdimensionerade tilltag speglar inte alls det rätt bleka motivet bakom allt som händer. CGI-effekterna läggs på kö och bankas in i filmen den hårda vägen vilket får dem att kännas ok, inte mer. Jag vill så gärna tycka om den här filmen, eller i alla fall känna mig lite underhållen, men det går banne mig inte när historien känns så slött hanterad och osnyggt tillverkad så att hela speltiden går att sitta och reta sig på just det.

The Leauge håller därmed inte alls för teorin som jag testade i början av recensionen. Fylld med mer eller mindre gångbara effekter, en synnerligen ansträngd storyline och en cast som känns rejält bleka blir det här mycket mer kvantitet istället för kvalitet, vilket är synd för det känns som att filmen var värd ett bättre öde.  Nu blir det underkänt. Igen.