Her (2013)

Vad skulle hända om man kunde prata med sitt operativsystem till datorn och telefonen…och föra en dialog?
Om systemet var en tänkande enhet? Skulle man fortsätta kunna svära och gorma när inte det går som man själv vill? Som man gör idag? Eller skulle man behöva lite…hyfs?
Behandla det artificiella ”livet” som en medmänniska?
Och var går egentligen gränsen mellan allt? Nuförtiden?

Spike Jonze´s rulle känns som en oerhört snygg passning in i det här filosofträsket där man kan ställa sig frågor som just dessa. Behöver man verkliga kompisar när man har en konstgjord som alltid tycks finnas där när man själv vill? Och kan man ta kamratskap…eh..längre än så?
I ett ganska nära framtida Los Angeles (?) bor Theodore (Joaquin Phoenix). En vänlig snubbe, lite ensam. Ligger i skilsmässa från en fru som han verkar sakna. Jobbar med att författa känslosamma brev åt människor som inte orkar eller kan själva. Kan man säga att Theodore är en man med ordets gåva? Kanske. Tyvärr verkar han inte få ut så mycket av det privat.
Nästan lite inbunden? Vad är hans sorg? Vad fattas honom?

I samma stund han en alldeles vanlig dag skaffar ett nytt operativsystem till sin elektroniska värld förändras allt. In på banan med ”Samantha”. ”Hon” pratar, tänker och blir snabbt ett bollplank åt Theodor som lever upp lite. En elektronisk röst med förmågan att känna!? Theodor växer som person, tar nya beslut. Går till och med på dejt med en kvinna. Ändå saknas något. En öppenhet och förståelse som ingen annan än Samantha tycks kunna visa honom. Maskinerna är våra vänner? Kärlek med…ett system?!

Spike Jonze utmanar med sin berättelse och regi. Klär den i vansinnigt snygga, nästan poetiska, bilder. Upplysta skyskrapor i natten, ljuset, det dova nästan lite flimrande. Ljudkulissen som ligger som en liten murrig matta, stadens ljud på avstånd. Theodore i sin enorma (läckra!) lägenhet. Alltid ensam fysiskt. Alltid i en fundersam pose. Redan från början känner man med den här mannen. Hans kroppsspråk och stil berättar om en man med grubblerier. Samantha är den utlösande faktorn som plötsligt får honom att våga gå ett steg längre. Att faktiskt ta kontakt med sin separerade fru (Rooney Mara) och prata. Även om det innebär obehag och hårda sanningar.

Joaquin Phoenix är näst intill magisk i sin roll. I bild nästan hela tiden. Återhållsam, utstrålar vänlighet och ensamhet. Sorg och ilska. Går runt i sitt märkliga framtidsmode (brallorna!), sina mjuka färgade skjortor. Sin strävan efter att vara en liten plutt i den stora väloljade massan som befolkar dessa märkliga kvarter i filmen. Fast ändå inte. Alla vill väl nåt? Phoenix är så långt bort från den galne kejsaren i Gladiator och det komplexa vraket i The Master, att man inte kan tro att det är samma skådis. Scarlett Johansson har det tuffa uppdraget att bara finnas där med sin röst som Samantha. Få fram känslor med bara sina ord och betoningar. Hon fixar det lysande. Speciellt med tanke på att hon kom in sent i projektet och fick ersätta Samantha (!) Morton när Jonze kände att det inte lät bra. Hon och Phoenix har ett mycket bra samspel tillsammans. Alltid sevärda Amy Adams finns med på ett hörn som Theodors granne med det passande namnet Amy. En kvinna med liknande frustration som Theodors. Lika openminded som Theo har hon heller inga problem med att se Samantha som en varelse. En egen individ.

her

ensam men ändå inte?

Ingen ros i story utan törnar dock. Det finns alltid ett pris att betala och går Theodore in i sin nya ”relation” med lite naiv syn? Eller en enkel syn. Där det mesta är svart och vitt. Ettor och nollor. Tvisten i Jonzes berättelse är möjligen att inte ens i den mest sterila av världar kan man tämja längtan att utvecklas, vilja upptäcka och berusas av det som ligger bortom horisonten. I vilken form man än existerar. Samantha är plötsligt allt Theodore vill och har längtat efter. Men också hans förbannelse. Hans väckarklocka. Att det aldrig går att toppstyra varken sina egna eller andras känslor.

Filmen vinner oerhört många skönhetspoäng på sina små men fina detaljer. Allt från miljöerna till det lustiga modet. Den lågmälda humorn som tar sig uttryck i ett par riktigt fumliga scener. En del kallar det en sorts tvistad komedi. Jag kallar det ett sorgsamt kärleksdrama med mjuka inslag.

Her är  en försiktigt berättad historia om våra känslor. Hur det skulle vara om maskinerna blev mer än bara ett konstgjort bollplank. En film man liksom bara flyter in i. Man sitter där och lever med Theodore. Man vill så gärna att han ska få det bra. Man tycker om Samantha från första början. Kemin stämmer i samma sekund de möts i filmen. Jontze träffar på rätt ställe direkt. Jag blir inte flabbergasted. Men berörd och fascinerad. En film att dyka ned i med hela sitt sinne.


Sugen på mer om Theodore?
Fiffi, Fripps Filmrevyer och Movies-Noir har också hälsat på hemma i den stora våningen!

Enhanced by Zemanta
Annonser

7 comments on “Her (2013)

  1. Ping: HER

  2. Oj,oj…jag har läst många texter om HER, och då menar jag måååånga ..och det här var klockrent den bästa beskrivningen av filmen och Joaquins´insats. Och ja, han borde ha fått en Oscarsnominering. Han var som du skriver, magisk.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s