Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Annonser

A Cure for Wellness (2016)

Sommarens märkligaste film?
En thriller med inslag av modern gotisk mysticism? Om det nu finns något som heter det.

Mannen bakom verket, Gore Verbinski, är ytterst kompetent filmmakare med Pirates-filmer och The Ring-version, under bältet. Här levereras en mustig berättelse som i vissa utvalda lägen också skulle kunna vara en inspirerad David Lynch på lättsamt (väldigt lättsamt) popcornhumör.
Osnutne och dryge påläggskalven Lockhart (Dane DeHaan) kallas in när ett New York-företag riskerar att hamna i legal hetluft. Spolingens uppgift blir att hämta hem företagets boss som dragit till de schweiziska alperna där han vistas på ett…tja vadå..spa?? Hälsohem? Resort för de rika och bortskämda?

Lätt uppdrag för Lockhart? Icke alls. Bossen vill inte lämna alperna och kostymknutten själv råkar ut för olycka på plats, vilket hastigt och olustigt gör honom själv till patient på den skumma inrättningen i bergen. Nu också under chefsläkaren Volmers (Jason Isaac) personliga vård. Ajaj,
Med brutet ben, gips och jävligt knarriga kryckor får nu Lockhart chansen att utforska stället lite mer. Vilket han nog skulle ha låtit bli. Vissa dörrar kanske inte borde öppnas om man säger så.

Jisses, vilken start! Verbinski öser på med olust och krypande obehag! Och snyggt som fasen är det också! Vad är det egentligen som händer i alperna? Frågorna hopas i samma rakt som obehaget ständigt tar nya svängar under filmens första timme. Bara på den timmen känns det hur värt som helst att plöja ned tittartid här. Murriga scenerier, mörka korridorer, märkliga människor. Nästan lite horror-stämning. Vad ÄR det för sorts film egentligen?? Var tänker den ta vägen? Manus pepprar hela tiden med trådar åt höger och vänster, och mitt i allt står den förvirrade Lockhart med sina jävla knarrade kryckor! Bara den ljudeffekten hjälper banne mig till att höja obehaget här.

fel plats, fel korridor, fel inställnng

Det är långsam story, som tar sin tid. Att allt inte står rätt till fattar man ju ganska ASAP. Men exakt HUR illa det är och VAD som döljer sig bakom dörrar och fönster på detta minst sagt läskiga ställe…låter vänta på sig. Möjligen lite FÖR länge. För det här känns till slut som ”filmen som inte visste när det var dags att knyta ihop säcken”. Lite så. Som att Verbinski suttit där och njutit mumma av allt och inte velat skiljas från obehaget och dess karaktärer. Första timmen ligger rullen lätt på en stadig betygsfyra! Engagerande och obehaglig och snygg som fasen. När finalakten närmar sig tar det lite för lång tid innan allt har retts ut en gång för alla. Jag ser minst fyra olika tillfällen för filmen att knyta säcken, men istället låter Verbinski det hela ta ett varv till. Vilket orsakar visst otålighet hos mig som tittar.

Klart är dock att det är en bra film. Murrig story, snygga men creepiga miljöer..som dessutom för tankarna till en film från 50- eller 60-talet i detaljer och bilder. Effekterna är smutta och tillräckligt obehagliga för att fylla sitt syfte. Skådisarna gör det bra, DeHaan känns alltid avig att titta på, men här passar han av någon märklig anledning in som Lockhart. Jason Isaac som den gode doktorn Volmer måste ha haft high life-stund! Filmens roligaste roll att spela?? Vi får också en mystisk flicka, Hanna (Mia Goth) som sätter myror i skallen på den sanningssökande Lockhart. Bonus; vad sägs om vår svenske Tomas Norström i vit badrock som svensk patient?! Hoppsan! (plus en svensk till att upptäcka för den falkögde!)

Summa summarum; snyggt värre av Verbinski. Inget fel på varken stämningen eller berättandet. Eller det visuella. Dock känns filmen lite för lång för sitt eget bästa, och den krypande obehagsstämning som ständigt är närvarande under rullens första timme…avtar betydligt i takt med att upplösningen närmar sig. Trots detta bjuds synnerligen stabil underhållning för den investerade tiden.

Creepy och sevärd.

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Chronicle (2012)

Tänk om man som vanlig svennebanan helt plötsligt skulle få enorma krafter.
Superkrafter. Kunna flyga, flytta föremål och ha sig. Hur skulle tillvaron te sig då?

Erkänn att du också har tänkt tanken av och till. Jag gjorde det mycket i yngre år, och även som äldre kan ju fantasiloopen dra igång lite både då och nu. För egen del kan jag ju säga det skulle vara mums att kunna flyga superfort, eftersom jag tillbringar varannan helg nere i Småland och det är en bilresa på runt tre timmar…skulle ju en snygg flygtur medelst egen maskin vara betydligt smuttare att föredra.

Nåväl, här då en historia som leker med fenomenet på ett ovanligt och sannerligen inte alltid kul sätt. Likaväl som det är en häftig upplevelse är det här en mörk historia, för att inte säga tragisk, om ansvar, omdöme och kanske bristen på sådant.

Andrew (Dane DeHaan) är vad populärt brukar benämnas ”a troubled young man”, allmänt mobbad i skolan, inbunden och en blek person. Hemmaförhållanden är inte något att prata glatt om, en pappa som dricker och slåss och en mamma märkt av sjukdom och sängliggande hela tiden. Klart grabben har instabilt psyke. Som kanske för att komma tillrätta med detta skaffar han en videokamera och dokumenterar allt han företar sig, i skolan och privat, och det är genom denna lins vi nu upplever resten av historien (åhh ett nytt Cloverfield tänker du nu…men lugn… riktigt den stilen blir det inte).

Än så länge mest ett traditionellt vardagsdrama alltså, men det växlar upp när plötsligt Andrew, hans kusin Matt (Alex Russell) och skolans populärkille Steve (Michael B. Jordan) hittar vad som verkar vara en sorts meteor, strålande av något märkligt ljus och plötsligt bara utan förvarning har trion försetts med dessa hiskeliga och galna superkrafter som verkar härstamma från den lysande tingesten.

Galna upptåg och experimenterande med de nyfunna krafterna dominerar nu Andrews kameradokumenterande och som tittare bjuds man på läckra specialeffekter i parti och minut. Uppåt värre för vännerna som känner att nästan vad som helst är möjligt. På minuskontot, men inget han pratar högt om, är att Andrew upptäcker att krafterna sakta håller på att äta sig in i hans mörkare del av psyket och gör honom mer osårbar för både känslor och medkännande…

Här har vi nu ett praktexempel på att det då och då bara liksom dyker upp filmer som bokstavligen tar en med storm. Helt från ingenstans. I sorts galen mix av läckra effekter och tung cgi-action berättar debuterande långfilmsregissören Josh Trank egentligen en historia om utanförskap och längtan efter känslor och uppmärksamhet. Någonstans hade det antagligen lika gärna kunna vara ett vardagsdrama med mörka undertoner. Men kanske ack så tristare.

De mystiska krafterna blir både en förbannelse och en välsignelse för Andrew som sakta håller på att förlora fästet i tillvaron, något han själv naturligtvis inte håller med om. Vänskap testas, vardagen blir sig aldrig mera lik och frågan är till slut om Andrew kommer att kunna skilja på gott och ont?

mörkare delar av kraften utforskas

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på, och när man dessutom nås av uppgifterna att filmen ”endast” kostat runt 12 miljoner dollar att göra undrar man ju stillsamt vad i hela friden tex Michael Bay lägger sina stålars på egentligen!? Effekterna här är minst lika snygga, och slutet blir ett galet klimax av allehanda cirkuskonster listigt fixtrixade av cgi-folk på topphumör.

Svårt att säga om det är en actionfilm med drama eller ett drama med actioninslag. Skala bort actiondelen och du har kvar ett mörkt drama om tonår, besvikelser, utanförskap och förmågan/oförmågan att känna empati. Lägg till detta mycket bra skådespel av framför allt DeHaas som Andrew.

Chronicle är snygg att titta på, likväl obehaglig att titta på. Under ytan ligger mörkret och lurar och dess första offer i filmen blir Andrew som antagligen borde ha tagit ett snack med Peter Parker om devisen ”med oanade krafter följer ett stort ansvar”. Läckert tillverkad historia med mörk ton (och vissa klyschor) som inte lämnar mig oberörd, och som framför allt är rätt oviss in i det längsta och visar att filmer om superkrafter inte alls behöver vara så superduperpositiva.
Mycket bra som filmupplevelse.