The Unforgiven (1960)

2ymhrgxIcke att förväxla med sin (nästan) namne från 1992.
Dock i samma genre!
Och varför inte ta sig tillbaka till good old west!?
Världen behöver, återigen, fler westernfilmer!

Vad är dagens rulle mest känd för då?
Tja, kanske för att det var första och sista gången Audrey Hepburn spelade in en western! Här är hon yngsta barnet i nybyggarfamiljen Zachary på prärien i Texas. Som vanligt hårda tider, men lite gott humör och pampig filmmusik till de visuella vidderna får genast tillvaron att kännas bättre för alla. Familjens överhuvud, sedan fadern dräpts av en indianlans, är äldsta brodern Ben (Burt Lancaster) som tillsammans med nybyggargrannar tänker tjäna pengar på att driva boskap till försäljning.

Ingen western dock utan knivigt drama.
Mörka moln på himlen i form av att gamla synder och minnen gör sig påminda. Händelser som man helst inte vill låtsas om.
Så pass att grannarna vänder familjen Zachary ryggen. Illa tajmat då de lömska Kiowa-indianerna (”that evil Kiowa-trash”) dessutom också har ett horn i sidan till familjen och slipar stridsyxorna för fullt.

Bakom kameran i dagens drama står ingen mindre än legendaren John Huston och håller en säker hand över produktionen vars story bygger på en roman. Huston vet naturligtvis hur man skapar drama som utförs med bästa överspelet. Helt i linje med hur skådespelandet såg ut i början på 60-talet. Hepburn är förstås ung och snygg värre, Lancaster spänstig och beslutsam. Dessutom har man här lyckats få med den smått ikoniska stumfilmsstjärnan Lillian Gish i rollen som mamma till syskonen Zachary.

Burtan förmanar den bångstyriga lillasystern!

Huston själv sägs docks vara missnöjd med rullen, trots att han gjorde den som en sorts egen version av John Ford´s
The Searchers….och bemöttes ändå med mestadels positiva recensioner vid premiären.
Och vad tusan, vi får ju lite hederligt beprövat indianöverfall mot belägrat hus! Det var inte igår! Nostalgi!
Full fart på actionscenerna! Indianerna lagom lömska och krissituationerna avlöser varandra. Precis som det anstår en westernrulle från detta årtionde, även om storyn inte engagerar lika mycket som föregångaren ovan.

Är man westernnörd blir det lagom underhållning för stunden.
Och ibland räcker det ju så.

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.