Brimstone (2016)

Mörkare än mörkast på westernfronten just nu!
Helylleholländaren Martin Koolhoven har skrivit och regisserat det här galet tunga dramat med backdrop i westernmiljö. I 1800-talets USA lever stumma Liz (Dakota Fanning) med man och barn. I samma ögonblick som det lilla samhället tar emot sin nya präst…inser att Liz att helvetet på jorden har anlänt. Prällen, i Guy Pearce skepnad är allt annat än en from lirare. Kanske den värsta dåre som skådats på länge i den här filmbloggen. Självklart fattar vi ju att Liz och tokprällen har en historia ihop, och sakta vevas nu det hela upp via bakåtblickar. Kooolhoven väljer att berätta storyn i fyra ”kapitel”…varav tre driver handlingen baklänges, för att sedan mynna ut i en final i ”nutid”. Låter det märkligt? No worries, så fort filmen slår sitt järngrepp om dig så glöms alla sådana farhågor bort. Det är dystert, det är slafsigt, det är oroväckande och det är framför allt spännande! Hur i hela h-e ska det gå? Hur ska det sluta? VAD handlar allt om?? Fanning är suverän som stum huvudperson, spelet med blickar och kroppshållning! Top notch! Guy Pearce gör kanske sitt livs roll och borde banne mig ha haft en Oscarsnominering för det här! Jag sitter och håller andan. Typ! Ja, SÅ bra är filmen!

Trots att miljön är sent 1800-tal i the old west, skulle rullen lika gärna kunna ha utspelats på landsbygden i Holland, eller någon slätt i Ungern. Miljön är inte det som sätts i främsta rummet (även om fotot ibland är bedårande snyggt över landskapen), det är snarare människorna som fyller den här sjukt mörka historien. Koolhoven lyckades pitcha sin idé i Hollywood, men när filmbolagen ville ha kontroll över produktionen valde han att göra filmen helt på plats i Europa istället…och med ”final cut” inskrivet. Det tackar vi för!
Fy fasen vad bra det här är!

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Push (2009)

Jaha ja. Ungdomar med speciella förmågor som är attraktiva att använda i supermaktens tjänst.
Vi har sett det förut, och kommer säkerligen att se det igen. Någonstans känns det som ett oerhört tacksamt ämne att ge sig i kast med då och då, naiva och oskyldiga tonåringar mot den stora mörka statsapparaten.

Här kan man således finna både kopplingar till Stephen Kings Eldfödd eller varför inte tv-serien Heroes. Nu fångade aldrig något av de ovanstående exemplen mitt fulla intresse, Kings roman kändes (som jag minns den) rätt plottrig och dunkel och tv-serien försökte fokusera på lite för mycket för sitt eget bästa och kom liksom aldrig till skott. I mina ögon alltså.

Liksom den här filmen. En lovande början byts rätt raskt mot en ganska trög och föga upphetsande transportsträcka fram till en förväntad final med sedvanligt upplägg för framtida fortsättning. Personligheter vävs in i storyn som utgår från Nick (Chris Evans), vilken besitter krafter att flytta saker genom tankevilja. Han är en s.k. Mover. Unga Cassie (Dakota Fanning) är en Watcher dvs hon kan se in i framtiden. Tillsammans måste de nu hålla sig undan en ljusskygg organisation inom den amerikanska statsapparaten som vill åt deras förmågor, som vanligt i storysar som denna hägrar drömmen om att förädla det ultimata vapnet i framtida krig.

Nick och Cassie är bara ett par av alla individer utspridda världen över med dessa och liknande  förmågor. Nästan alla har ”ärvt” sina genetiska färdigheter från föräldrar, och ett antal av dem hinner korsa våra hjältars väg innan manuset tar slut. Grejen är bara att det blir lite för mycket namn, lite för många förmågor som ska samsas och lite för invecklad story vilket gör att mitt intresse blir alldeles för litet. Rent filmiskt är det förvisso snyggt med Hong Kong som spelplats bland neonljusen, glittret och myllret. Det är tidvis rappa actionscener i gatumiljö i samspel med snabb klippning och hetsigt tempo.

Jag gillade regissören Paul McGuigan´s Lucky Number Slevin, som var en rejäl underhållande historia med snygg presenterad twist på slutet. Här känns det inte alls som samma smartness i manuset utan mer som lite för många individer som dyker upp utan att kännas meningsfulla. Jag vet inte, kanske är det meningen…men huvudpersonernas antagonister, den hemlighetsfulla myndigheten som jagar livet ur sig för att komma åt ynglingarna, blir rätt bleka och lite ointressanta…som att det vanliga dilemmat uppträder; man bryr sig liksom inte. Och då hjälper inte ens Djimon Hounsou som synnerligen lömsk hantlangare i statlig tjänst.

McGuigan tillverkar dock fullt kompetenta specialeffekter som ackompanjemang till den action som finns och i det fallet är det bara att lyfta på hatten samtidigt som känslan är att krutet satsats just på det visuella istället för en mer sammanhållen och lättåtkomlig historia.

Push bjuder på ett par snygga scener, visst tempo och en för all del lockande grundstory. Dessvärre tar det aldrig fart och de luddiga trådarna rätas aldrig ut tillräckligt mycket för att jag som tittar ska känna mig nöjd. Kanske hoppas McGuigan på att få basa över en fortsättning? Tv-pilotkänslan är hur som helst irriterande påtaglig där resultatet blir varken hackat eller malet.

”I don’t have to be a Watcher to see where this is going.”

Världarnas krig (2005)

Dags för ett nytt grepp i återtittssäcken, och upp på bordet kommer ett alster från firma Spielberg/ Tom Cruise. Efter det rätt framgångsrika samarbetet i Minority Report 2002 fick de här nu tillfälle att jobba ihop ännu en gång i en film som känns stabil men… kanske inte så mycket mer.

H.G. Wells gamla klassiker är smidigt justerad till nutid och försedd med lite ny flashig teknologi, även om Spielberg varit mån om att behålla den gamla karaktäristiska utformningen vad gäller de invaderande främlingarnas farkoster från boken.

Ray (Cruise) är den nonchalante och nästan odräglige deltidspappan som väljer helt fel tillfälle att få hand om sina två barn. Snart befinner sig både han och resten av en skräckslagen befolkning på flykt. Vart kan man ju undra eftersom de illvilliga oönskade från rymden tycks dyka upp precis överallt och sprida skräck med allt från dödsstrålar till makabra fångstarmar som placerar sina offer i något som bäst kan beskrivas som matburar.

Man kan tycka vad man vill om Hollywood och Spielbergs förmåga att väva in historierna i stråkar, känsloutspel och billiga tricks för att få publiken att känna medömkan, men ingen kan ta ifrån denne sagofarbror att han är och har alltid varit en mästare på att behandla ämnet förälder/barn och dess relationer på ett både engagerande och effektfullt sätt. Ray går på knappt två timmar från ett oansvarigt ego till en vilt kämpande pappa som vägrar ge upp när det ser som mörkast ut.

Javisst, Spielberg tar möjligen små genvägar och lätta illusioner till hjälp, men det blir jäklar så tätt och intensivt medkännande. Miljön i filmen blir också mer dyster ju längre Ray, sonen Robbie och dottern Rachel rör sig igenom det alltmer öde och skrämmande landskapet. Tempot tenderar efter ett tag att växla ned ordentligt och filmen hamnar farligt nära tomgång, men räddas precis innan detta av ett par plötsliga intensiva scener mot slutet. Som vanligt i en Spielberg-produktion toppklass på både effekter, skådespeleriet och helhetskänslan. Cruise behöver inte skämmas för sin insats och har allt som oftast sina ljusa stunder som skådis. De två barnen Dakota Fanning och Justin Chatwin visar upp ett riktigt bra samspel med stjärnan Cruise och jag tror faktiskt på att de är en familj, om än med vissa kommunikationssvårigheter i början.

Världarnas krig är en snygg nyinspelning där Spielberg satsat på att behålla den gamla skrämselkänslan från boken, originalfilmen, och kanske till och med Orson Welles klassiska radioteaterversion. På gnällkontot noteras att det är föga överraskande eller upphetsande rent storymässigt. Stjärnregissören håller sig på den stora breda vägen vilket betyder att vi rätt snabbt kan räkna ut på ett ungefär hur det ska sluta även med de inre känslokonflikterna.
Inte en av hans bästa, men hög lägsta-nivå.

”They’ve been planning this for a million years. We’re beat to shit”