Push (2009)

Jaha ja. Ungdomar med speciella förmågor som är attraktiva att använda i supermaktens tjänst.
Vi har sett det förut, och kommer säkerligen att se det igen. Någonstans känns det som ett oerhört tacksamt ämne att ge sig i kast med då och då, naiva och oskyldiga tonåringar mot den stora mörka statsapparaten.

Här kan man således finna både kopplingar till Stephen Kings Eldfödd eller varför inte tv-serien Heroes. Nu fångade aldrig något av de ovanstående exemplen mitt fulla intresse, Kings roman kändes (som jag minns den) rätt plottrig och dunkel och tv-serien försökte fokusera på lite för mycket för sitt eget bästa och kom liksom aldrig till skott. I mina ögon alltså.

Liksom den här filmen. En lovande början byts rätt raskt mot en ganska trög och föga upphetsande transportsträcka fram till en förväntad final med sedvanligt upplägg för framtida fortsättning. Personligheter vävs in i storyn som utgår från Nick (Chris Evans), vilken besitter krafter att flytta saker genom tankevilja. Han är en s.k. Mover. Unga Cassie (Dakota Fanning) är en Watcher dvs hon kan se in i framtiden. Tillsammans måste de nu hålla sig undan en ljusskygg organisation inom den amerikanska statsapparaten som vill åt deras förmågor, som vanligt i storysar som denna hägrar drömmen om att förädla det ultimata vapnet i framtida krig.

Nick och Cassie är bara ett par av alla individer utspridda världen över med dessa och liknande  förmågor. Nästan alla har ”ärvt” sina genetiska färdigheter från föräldrar, och ett antal av dem hinner korsa våra hjältars väg innan manuset tar slut. Grejen är bara att det blir lite för mycket namn, lite för många förmågor som ska samsas och lite för invecklad story vilket gör att mitt intresse blir alldeles för litet. Rent filmiskt är det förvisso snyggt med Hong Kong som spelplats bland neonljusen, glittret och myllret. Det är tidvis rappa actionscener i gatumiljö i samspel med snabb klippning och hetsigt tempo.

Jag gillade regissören Paul McGuigan´s Lucky Number Slevin, som var en rejäl underhållande historia med snygg presenterad twist på slutet. Här känns det inte alls som samma smartness i manuset utan mer som lite för många individer som dyker upp utan att kännas meningsfulla. Jag vet inte, kanske är det meningen…men huvudpersonernas antagonister, den hemlighetsfulla myndigheten som jagar livet ur sig för att komma åt ynglingarna, blir rätt bleka och lite ointressanta…som att det vanliga dilemmat uppträder; man bryr sig liksom inte. Och då hjälper inte ens Djimon Hounsou som synnerligen lömsk hantlangare i statlig tjänst.

McGuigan tillverkar dock fullt kompetenta specialeffekter som ackompanjemang till den action som finns och i det fallet är det bara att lyfta på hatten samtidigt som känslan är att krutet satsats just på det visuella istället för en mer sammanhållen och lättåtkomlig historia.

Push bjuder på ett par snygga scener, visst tempo och en för all del lockande grundstory. Dessvärre tar det aldrig fart och de luddiga trådarna rätas aldrig ut tillräckligt mycket för att jag som tittar ska känna mig nöjd. Kanske hoppas McGuigan på att få basa över en fortsättning? Tv-pilotkänslan är hur som helst irriterande påtaglig där resultatet blir varken hackat eller malet.

”I don’t have to be a Watcher to see where this is going.”

En kommentar på “Push (2009)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.