Rim of the World (2019)

Lite som en fattigmansversion av Stranger Things. Kanske. Fyra kids i unga tonåren tvingas till samarbete och förståelse för varandra när vistelse på sommarlägret ”Rim of the World” urartar. Börjar som vilken summercamp-movie som helst. Nördiga kids, spåniga lägerledare och allmänt klyschigt. Snart andra bullar dock. En alien-invasion! Bara sådär. Plötsligt dyker främmande farkoster upp på himlen. Panik och förvirring. Våra antihjältar tvingas ihop av en slump och måste lära sig att överleva i den nya ”ordningen” som uppstår. Självklart får de också tag på en viktig grunka som kan stoppa hela invasionen…om den levereras till rätt ställe. Typ en hemlig bas. Se där, ett mission har fötts!

Känslan är ett beställningsjobb, ett snabbkok för att Netflix ska få ut något lagom till sommaren. Regissören McG är anlitad och han tar inga risker, spelar safe och kör på alla vedertagna klyschor. Storyn är troligen en enda ripoff på alla framgångsrika filmer/serier på samma ungdomstema som gjorts de senaste åren. Lägg till detta effekter som kanske inte är de bästa i branschen. Men….trots allt detta så funkar rullen ändå lite för stunden. Skådiskidsen är sådär lagom besserwissiga och lillgamla. Klart att en del kommer att ha problem med såna fasoner. Själv flinar jag lite då och då åt påhitten och de styltiga oneliners som levereras. Är detta en bra film? Nix, kan man nog icke säga. Är det en usel film? Nix, det kan man nog heller inte säga. Den funkar helt enkelt för stunden, om man trycker bort alla känslor ur skallen. Varför inte efter tacosen på en fredag.

 

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

This Means War (2012)

Ännu en sådan här filmjäkel jag inte blir riktigt klok på.
Eller snarare undrar vad manusförfattare och regissör egentligen velat. För här är det spretigt. Dessvärre ordentligt irriterande stökigt spretig.Och intetsägande.
Gäsp.

Jag kan möjligen hålla med om att inledningspremissen ändå har något litet (väldigt litet) lockande; två superduper-CIA-agenter med rätt looks och goda hjärtan som ackompanjemang till sina stilfulla fightingskills lyckas med konststycket att kära ned sig i samma kvinna.
Ok, inte omöjligt och mycket väl en möjlig grundplåt till en komedi.

Men sen liksom händer något. I takt med att rivalernas kamp växer och vår kvinnliga huvudrollsinnehavares dilemma över hur hon ska välja också växer….växer också träsmaken hos yours truly.
Visst, Tom Hardy och Chris Pine i frontrollerna tar till ren slapstick och vassa teknik-metoder för att bräcka varandra och bli the choosen one för Reese Witherspoon velande figur Lauren. Som i sin tur vänder sig till sin något cyniska väninna för goda råd (och ironiskt nog är det just hon i sin miniroll som står för de enda lustigheterna i hela filmen).

rejäl rivalitet om gunsten

Bakom verket återfinns regissören McG, vilken känns som en inte helt stabil gosse i filmvärlden som varvat riktiga bottennapp med ändå rätt ok saker som tex Terminator: Salvation. Här irrar han dock mest runt i snygga L.A.-backdrops och gör tafatta försök att spela ut mannen och kvinnans sexualitet mot varandra, helst på ett komiskt sätt. Åh visst ja, glömde jag skriva att det oerhört pliktskyldigt finns en liten actionhistoria bakom allt det sockersöta också…? Något som uppenbarligen bakats in för att salongsromantiken inte helt ska få ta överhanden.
Full fräs i genremixen alltså.

This Means War faller dock på att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. För att kombinera det som den försöker sig på funkar inte alls. Ofokat värre hos undertecknad och jag kommer plötsligt på mig själv med att undra hur långt det är kvar till upplösning och eftertexter. Och det kan ju sannerligen inte ens räcka till ett godkänt betyg. Trist som filmupplevelse.