The Belko Experiment (2016)

Komma till jobbet en morgon och upptäcka att man måste mörda sin arbetskamrat för att klara livhanken! Wtf!?!
Bra skäl att sjukskriva sig-ish!!

Precis dock vad som händer de anställda outsourcade amerikaner som jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia. En alldeles vanlig morgon när det mest spännande man kan ägna sig åt är att planera inför helgen. Typ. Kanske. Istället strax mayhem och kaos när hela kontorsbyggnaden spärras av och bommas igen. Rena lockdownen! Med de anställda kvar i kåken, exklusive the locals. En mystisk röst dånar i PA-systemet att nu jäklar är det allvar. Döda eller dödas. Last man standing. Och att fly är såklart inte ett alternativ då (de okända) förövarna har tänkt på allt.
Istället ett kaos som snabbt hittar sina olika fraktioner, de rädda, de panikslagna, de som tror att allt är ett skämt, de som behåller viss värdighet, de som tror sig vara alfahannar…och självklart de som inte vill vara hjältetyper men blir det ändå.

Bakom rullen Greg McLean som tidigare gett oss Wolf Creek, The Darkness och Territory…ni vet..den om den luriga krokodilen i Australien som terroriserar en båtutflykt (som jag märkligt nog inte skrivit om…inser jag nu!).
Här jobbar han på ett manus plitat av självaste James Gunn (Guardians of the Galaxy), som dock avstod från att regissera då han tyckte att hans eget manus blev för våldsamt! Och våldsamt värre är det! Blodet strittar åt alla håll i strid ström, dock utan att det blir smaklöst eller självförhärligande på något sätt. Ur panik och kaos kommer alltid det värsta av vad människan är kapabel att göra mot varandra…typ.
Således ett sorts twistat socialt experiment som ramstory, tankarna går till tex Battle Royale (minus DEN skruvade humorn).
Vem vinner och vem försvinner?

fredagsfika med märklig info

Smart drag av filmen att inte sporta upp några större stjärnor i rollerna! Här skådas namn som Tony Goldwyn, Adria Arjona, John Gallagher Jr. och John C. McGinley. Den sistnämnde känns säkert igen från gamla Scrubs. Snabbögda hinner också få span på Michael Rooker i en mindre roll. Inga A-stjärnor direkt, men det visar också att en rulle kan vara nog så bra utan sådana. Att förutse vem som ska bita i gräset och vem som får stå kvar på barrikaderna är banne mig ganska omöjligt. McLean lägger inga fingrar i kors och matar på med tungt artilleri när man minst anar.

Snyggt filmad, luriga vändningar och över allt ligger ett sorts bisarrt mysterium som gör att jag hela tiden sitter och undrar vem eller vad i helvete som kan ligga bakom ett ”experiment” som det här. Inte den bästa film jag sett. Men en underhållande rulle som verkligen gör jobbet för stunden. Den som letar smetig filmaction mixad med lagom murrigt dilemma och en studie i hur det kanske så lugna mänskliga psyket egentligen (?) funkar….har kommit till rätt film!

 

 

I SoF-poddens #103 funderar vi vidare på denna märkliga morgon för de anställda på Belko Industries…..Lyssna gärna här.

Annonser

The Mechanic (2011)

Jason Statham i en typisk Jason Statham-film.

Alltså, egentligen skulle man kunna sluta skriva här. För precis så är det. Men eftersom en s.k. recension väl ändå borde innehålla några fler rader, så får jag allt skriva lite till.

Med avstamp i en originalhistoria från tidigt 70-tal (med Charles Bronson i huvudrollen) berättas här således historien om Arthur Bishop (Statham), synnerligen effektiv lönnmördare som satt i ära att alltid utföra sina ”uppdrag” så att de ser ut som olyckor. Bishop jobbar åt en namnlös organisation, är deras bäste man och självklart den som får order att rensa ut en misstänkt mullvad ur organisationen, trots att Bishop har synnerligen starka band till den misstänkte.

Situationen kompliceras också något av att sonen till den nyligen omhändertagne mullvaden dyker upp hos Bishop och vill lära sig ”yrket” av den bäste, självklart ovetandes om att Bishop är hans fars baneman.

Ja, vad ska man egentligen tillägga mer? Inte mycket. Filmen rullar på helt enligt receptet lite svag dialog i väntan på de mer explosiva och ganska snyggt komponerade actionsekvenserna som mixas med lite lagom ansträngda story-twistar. Statham kopplar som vanligt på det nollställda ansiktet och behåller det rätt mycket så filmen igenom. Ben Foster gör protegén med viss energi och är väl den i sällskapet som möjligen får stå för skådistalangerna. Även Donald Sutherland och Tony Goldwyn syns i mindre och rätt anonyma roller.

Kvinnliga karaktärer syns inte till i filmen, om man bortser från den kvinna som Bishop besöker för att ”koppla av” då och då (inte utan att lämna en liten sedelbunt på bordet när han går), och på något bisarrt sätt känns det logiskt i en grabbstinn film som den här.

The Mechanic bjuder icke på någon som helst förnyelse i kategorin. Dock har jag sällan tråkigt i Stathams sällskap, han är trots allt en jäkel på att skapa fart omkring sig. Effektiva actionscener av regissören Simon West tillgodoser behovet av tuffa grabbar med smällande skjutvapen helt enligt den vedertagna manualen. I övrigt som historia ordentligt slätstruket.

”I’m going to put a price on your head so big, that when you look in the mirror your reflection’s gonna want to shoot you in the face.”

The Last House on the Left (2009)

Ack dessa nyinspelningar. Visst har det väl gått lite överstyr ändå? Eller är det möjligen så att jag tillhör en annan generation där originalen känns mer ”heliga” än för dagens filmslukande målgrupper? Tja, det må väl vara hur det vill med det då, men filmbolagen ser såklart chansen att tjäna in storkovan på ett redan beprövat recept. Här nu då en film som är en uppfräschning av Wes Cravens gamla original från -72, som i sin tur tar avstamp i Bergmans (faktiskt) gamla Jungfrukällan, en historia om hämnd enligt begreppet ”öga för öga”,  från 1960. I denna nya, friserade, version ser vi Mari (Sara Paxton) som tillsammans med sina föräldrar har tänkt att tillbringa en tid i det avlägsna semesterhuset vid den fridfulla sjön. Mari vill förstås in till det lilla samhället och träffa kompisarna, och föräldrarna (Tony Goldwyn/Monica Potter) ser chansen till lite tid på tu man hand om man säger så. Mari får dock anledning att ångra sig när ett synnerligen brutalt värstinggäng under ledning av den förrymde psykopaten Krug (Garret Dillahunt) kidnappar Mari + väninna, kör ut dem i skogen, våldför sig på dem (obehaglig scen) och lämnar dem att dö i vildmarken.

Likt de flesta slasher/rysare/brutala thrillers följer filmen konceptet till punkt och pricka. De oskyldiga mot de brutala och onda som på alla sätt verkar ha övertaget. Det intressanta i den här storyn inträffar dock i samma ögonblicket det förrymda gänget tvingas söka skydd undan ett våldsamt oväder i skogen och förirrar sig fram till just det hus där Maris föräldrar som bäst håller på att komma i stämning. Extra delikat blir det också när det visar sig att Mari överlevt och lyckats ta sig hem till huset på egen hand. Egentligen inte svårt att räkna ut vilka svängar en sådan här film tar, men regissören Dennis Illiadis gör det på ett förvånansvärt underhållande sätt, och förklär den simpla historien i en rätt underhållande kostym som lyckas hålla den billiga känslan borta. Att Maris föräldrar dessutom inte alls är så hjälplösa och skrämda av inkräktarna hjälper förstås till att höja historien lite. Tvärtom tar de saken i egna händer och ger de oönskade gästerna en rejäl match om husfriden. Tacksamt nog hemfaller inte filmen åt snabba MTV-klipp utan låter kameran dröja kvar och lyckas fånga laddningen och stämningen. När det gäller skådisarna känns Dillahunt klockren som galningen Krug , Tony Goldwyn och Monica Potter ger lite extra tyngd åt rollistan och de gör sina föräldrar till ett plågat men beslutsamt par. I övrigt ganska förväntade insatser av de andra birollsinnehavarna, kanske med ett litet plus för Sara Paxton som den tappra dottern Mari.

The Last House on the Left är faktiskt ett spännande och gediget hantverk, utan några direkta slöa partier. Snyggt filmat med effektfulla händelser. Våldet är aningens rått, men ändå inte så det går över gränsen och blir smaklöst. Intrigen må vara enkel, men manuset tar tillvara på förutsättningarna som ges och underhållningsvärdet blir onekligen lite oväntat ganska tillfredsställande och ytterligare ett bevis på att nyinspelningar KAN vara rätt lyckade.

Betyget: 3 (-)