Ibland behövs det inte så mycket för att en historia ska bli rätt underhållande. Inte ens en längre speltid.

Wes Craven vet antagligen vid det här laget i karriären hur man sållar i floran av idéer och uppslag som ramlar över en, vad som kan tilltala och möjligen gå hem hos en filmtörstande publik. Historier om utsatta, enskilda, individer vars agerande kommer att få konsekvenser på ett större plan torde ha varit populärt att skildra sedan Hitchcock  fulländade denna stil i sina glansdagar.

Här nu en historia om den unga kvinnan i karriären som kommer att få visa upp mer jävlaranamma än hon möjligen trodde att hon hade inom sig. Lisa (Rachel McAdams) har varit på släktbegravning i Dallas, och för att hinna hem till det väntande jobbet som uppskattad hotellmanager i Miami tvingas hon ta det gryningstidiga flyget det s.k. ”red eye”. Inte blir det bättre av att hon inte direkt gillar att flyga, men det hela vägs upp en aning av hon får platsen bredvid den trevlige Jackson (Cillian Murphy) som effektivt charmar reservationen av Lisa.

Storyn är förvånansvärt enkel så här långt, nästan lite alldaglig och familjär. Craven och manuset låter oss dock strax ana att bistrare tider väntar när Jackson visar sig vara en psykopatisk hitman som har en plan med Lisa, vilken inbegriper att hon under hot om vedergällning mot hennes far får order om att göra precis som Jackson säger. Den förut så avslappnade stämningen är alltså på ett litet kick förbytt till rena obehagligheter när det visar sig vad Jackson har för illavarslande planer i tankarna.

Trots sitt enkla och nästan simpla upplägg blir det riktigt spännande. Sidostoryn och orsaken till Jackson´s agerande matas fram med små bitar i taget, men känns inte som det viktigaste i berättelsen. Istället är det hur Lisa hanterar situationen och försöker hitta på en lösning på det oerhört begränsade utrymmet de befinner sig i. McAdams är riktigt bra som kvinna i nöd som till slut inser att det bara finns ett sätt att lösa problemet, genom att lita på sin egen instinkt och bli en donna med driv i. Cillian Murphy har jag ett gott öga till lite allmänt så där och det är jäkligt underhållande att se honom i en roll där han får frammana lite psykotiska drag som blandas med en inneboende charm.

Red Eye leker med spänningen, rätta val och att allt sker i precis rätta ögonblicken. Utgången mellan envigen hos Lisa och Jackson har betydelse för den större handlingen, men det är hos dessa två fokuset tacksamt nog ligger. Även om historien möjligen kan lastas för lite ologiska inslag håller Craven det lätt, okomplicerat, intensivt och actionbetonat under den korta speltiden. Filmer i  nästan-realtid kan vara nöjsamma när rätt förutsättningar ges. Som här. Ibland blir det simpla det underhållande.

“Sometimes bad things happen to good people.”