Daniel Radcliffe fortsätter att visa att han inte behöver glasögonormen Harry Potter för att skaffa sig ett bra genmäle till eftervärlden. Snubben har helt enkelt en förmåga att hoppa på de mest märkliga och udda roller (kolla här bara!), vilket gör honom till en ytterst intressant skådis.

Idag i rollen som Ig, ”a troubled young man”. Den lilla staden där Ig huserar skakas av ett grymt mord och det är Ig;s älskade flickvän Merrin (Juno Temple) som blivit bragt om livet på ett synnerligen otrevligt sätt. Problemet för Ig är att han inte kan minnas vad han gjorde vid tidpunkten för mordet och således är huvudmisstänkt numero uno. I den lilla staden, som ibland osar av Twin Peaks-vibbar, är han självklart redan dömd på förhand. Och hatad av alla. Förtvivlat läge och Ig ser hopplösheten grina honom i ansiktet. Till och med hans föräldrar och äldre bror tycks inse hans skuld.

Eftersom nu dagens regi-man Alexandre Aja (Piraya 3D) ändå vill göra detta till något mer än tungt drama, vaknar således Ig helt sonika en morgon med horn i pannan! Yep, tvättäkta djävulshorn. Hp goes Hellboy! Förutom att se minst sagt bisarr ut upptäcker den förtvivlade Ig också att människor han pratar med plötsligt börjar avslöja sina innersta tankar och hemligheter för honom! Som att hornen besitter en märklig kraft. Han knallar runt som värsta biktfadern! Jobbigt läge. Ig vill ju bara rentvå sin egen person och övertyga alla om att han är oskyldig. En extra liten bieffekt är att han också tycks kunna styra människors handlingar.

att sporta keps blev plötsligt problematiskt

Snacka om märklig rulle! Rätt länge med så galna infall och kombomixar att den rusar upp i betyg bara för att den är så..konstig. Officiellt klassad som drama, fantasy och horror. Asch, ta bort horror och släng in ”svart humor” istället. För det är precis vad det är. En film som tycks ha försvunnit helt under radarn sedan den dök upp första gången. För Radcliff:s skull är det lite synd att att filmen inte fick mer genomslag. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför. Den liknar inget annat. Står i liten genre för sig själv. Regi-Aja mixar lite allt möjligt i sin strävan efter att få filmen att sticka ut. Och på den punkten lyckas han ju får man säga. Manuset bygger på en roman av Joe Hill (fö Stephen Kings son), och jag har ingen erfarenhet av denne författare. Men att han försetts med farsgubbens fantasi råder det ingen tvekan om. Vissa retar sig möjligen på religionstemat som smyger sig in lite från höger, själv har jag inga problem med det då det snarare tillför en extra krydda i manus.

Börjar konstigt, blir frejdigt underhållande, sedan lite obehaglig, sedan lite romantisk och sen kan inte Aja hålla sig utan slänger in en final som tar filmen liiite för mycket over the top för att jag ska fortsätta låta den hållas uppe på finbetygen.
Radcliffe gör det dock finemangs hela rullen igenom. Han fortsätter imponera! Och den rulle som låter gamle David Morse komma till tals ett par minuter…förtjänar naturligtvis inte underbetyg.

Udda film som börjar galet frejdigt, för att sedan snudda lite för mycket vid det utflippade. Men jag blir underhållen! Inget snack om den saken.

I Snacka om Film #90 filurar vi vidare på denna högst märkliga skapelse.