Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

Scream 4 (2011)

Elva år sedan sist. Och ett par rejält urvattnade uppföljare om du frågar mig. Man kan inte säga annat än att Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson är rätt modiga. Fast sanningen är väl att förklaringen stavas dollars.

Att dra runt Scream-konceptet ännu ett varv kan också tyckas både idiotiskt och lite utmanande på samma gång. Själva överraskningsmomenten och det fräscha som originalet en gång i tiden bjöd på är ju sedan länge borta, så här gäller det att hitta på en liten annan twist samtidigt som målgruppen ska känna igen sig i det de ser. Williamson ska ha cred för att han lyckas väva in en historia som följer huvudpersonernas utveckling och åldrande på ett rätt ok sätt. Kul också i sammanhanget att samtliga inblandade huvudfigurer återvänt till sina roller. Å andra sidan är det väl möjligen så att några andra större åtaganden inte direkt haglar över dem…

In på banan naturligtvis också med ny mördare som ikläder sig den klassiska ghostface-masken. När nu historien tar fart igen återvänder Sidney till Woodsboro, den numera ökända lilla staden, och ett sista stopp på en boklanseringsturné där hon marknadsför en egenhändigt komponerad bok om sina upplevelser och hur göra för att återvända till ett lyckligt liv. Naturligtvis finns det också någon som inte alls har samma uppfattning som Sidney och tänker se till att stoppet i den lilla staden blir hennes sista anhalt i levande livet.

Craven ger sig inte på att skapa några nymodigheter, snarare återvänder han till beprövade berättargrepp och infall. Vilket gör det lite hemtamt och bekvämt, men också rätt oengagerande. Manuset erbjuder som vanligt en uppsjö av metasnack runt film, och skräckfilm i synnerhet, vilket också tyvärr förstärker upprepandets förbannelse  ju längre historien rullar på. Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette gör alla vad som förväntas av dem och går sällan (läs: aldrig) ur sina väl invanda spår när det gäller karaktärerna.

Filmen gör sitt bästa för att (som vanligt) leka med det klassiska konceptet ”vem är den skyldige”, diverse personer får sätta livet till i blodiga scener, men som sagt…det känns mättat och urvattnat. Som om man egentligen inte bryr sig så speciellt mycket om utgången på filmen. Formulär 1A i den här genren gäller fortfarande, utan några som helst avsteg.

Scream 4 är förvisso rutinerat tillverkad av Wes Craven, dock rätt ointressant som historia och den allmänna känslan är att det finns en smärtgräns för hur långt ett koncept egentligen kan drivas. Inte dålig, men icke engagerande på någon front. Svagt godkänd som förströelse för stunden och bäst i början då den driver med hela formatet filmserien är stöpt i.

 ”You forgot the first rule of remakes…. don’t fuck with the original!”