Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Scream 4 (2011)

Elva år sedan sist. Och ett par rejält urvattnade uppföljare om du frågar mig. Man kan inte säga annat än att Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson är rätt modiga. Fast sanningen är väl att förklaringen stavas dollars.

Att dra runt Scream-konceptet ännu ett varv kan också tyckas både idiotiskt och lite utmanande på samma gång. Själva överraskningsmomenten och det fräscha som originalet en gång i tiden bjöd på är ju sedan länge borta, så här gäller det att hitta på en liten annan twist samtidigt som målgruppen ska känna igen sig i det de ser. Williamson ska ha cred för att han lyckas väva in en historia som följer huvudpersonernas utveckling och åldrande på ett rätt ok sätt. Kul också i sammanhanget att samtliga inblandade huvudfigurer återvänt till sina roller. Å andra sidan är det väl möjligen så att några andra större åtaganden inte direkt haglar över dem…

In på banan naturligtvis också med ny mördare som ikläder sig den klassiska ghostface-masken. När nu historien tar fart igen återvänder Sidney till Woodsboro, den numera ökända lilla staden, och ett sista stopp på en boklanseringsturné där hon marknadsför en egenhändigt komponerad bok om sina upplevelser och hur göra för att återvända till ett lyckligt liv. Naturligtvis finns det också någon som inte alls har samma uppfattning som Sidney och tänker se till att stoppet i den lilla staden blir hennes sista anhalt i levande livet.

Craven ger sig inte på att skapa några nymodigheter, snarare återvänder han till beprövade berättargrepp och infall. Vilket gör det lite hemtamt och bekvämt, men också rätt oengagerande. Manuset erbjuder som vanligt en uppsjö av metasnack runt film, och skräckfilm i synnerhet, vilket också tyvärr förstärker upprepandets förbannelse  ju längre historien rullar på. Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette gör alla vad som förväntas av dem och går sällan (läs: aldrig) ur sina väl invanda spår när det gäller karaktärerna.

Filmen gör sitt bästa för att (som vanligt) leka med det klassiska konceptet ”vem är den skyldige”, diverse personer får sätta livet till i blodiga scener, men som sagt…det känns mättat och urvattnat. Som om man egentligen inte bryr sig så speciellt mycket om utgången på filmen. Formulär 1A i den här genren gäller fortfarande, utan några som helst avsteg.

Scream 4 är förvisso rutinerat tillverkad av Wes Craven, dock rätt ointressant som historia och den allmänna känslan är att det finns en smärtgräns för hur långt ett koncept egentligen kan drivas. Inte dålig, men icke engagerande på någon front. Svagt godkänd som förströelse för stunden och bäst i början då den driver med hela formatet filmserien är stöpt i.

 ”You forgot the first rule of remakes…. don’t fuck with the original!”