återtitten: Chicago (2002)

chicago_ver4_xlgEfter att ha skådat det musikaliska trivselpillret Into the Woods härförleden, kändes det plötsligt lite lockande att återse Rob Marshall´s första stora jobb som filmmusikalregissör.

Dagens färgsprakande rulle tar såklart avstamp i Broadwaymusikalen med samma namn, och visst..den har ju spelats i Sverige också minsann! I 20-talets Chicago drömmer Roxie Hart (Renée Zellweger) om att bli stjärna inom vaudeville-scenen, gärna genom att ligga sig till chanser och möjligheter. En festnatt går dock allt galet och Roxie hamnar bakom galler, anklagad för mord på sin senaste älskare. Där sitter också hennes stora idol Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), åtalad för ett liknande brott.

Det blir liksom lite Kvinnofängelset-light när stjärnorna tar till dans och sång för att beskriva allt som händer. Dessutom, in på banan strax med kändisadvokaten Bill Flynn i Richard Gere´s muntra uppenbarelse. Kan nån fixa ut de två mörderskorna ur finkan så är det han!
Ah, detta är snyggt! Jäkligt snyggt! Regissören Marshall, koreograf i grunden, har sån örnblick för vad som funkar visuellt ihop med sången och dansen! Hans oerhört snygga scenlösningar i vissa lägen, och sättet att berätta storyn i ett speciellt flow…är ren njutning för en musikalnörd som en annan.

Många har svårt för Zellweger som person, men här gör hon ett jättejobb som Roxie. Hon går från den naiva och lite söt-charmiga girl-next-door….till en kallt beräknande och slug femme fatale. Att hon gör alla sina sång-och dansnummer själv är förstås bara hedervärd bonus! Likadant måste sägas om Zeta-Jones som har en mystisk och lockande utstrålning genom hela filmen. De två spelar perfekt mot varandra och det slår gnistor om kemin där…..speciellt i vissa musikaliska nummer!

chicago2

hålligång i finkan!

Richard Gere då? Jodå! Häng i hela storyn så får du se honom steppa! Jovars! Länge en snackis om det verkligen var Gere själv som bjöd på stepp..eller en stand in…men det VAR faktiskt Gere har det visat sig! Ett jävlaranamma från stjärnan plus ett stort tålamod och tillit från regissör Marshall fixade ett par snygga minuter!

Färgsprakande, humoristisk och lite skön svart ironi om berömmelsens pris. Där har du grundstenarna i den här sprittande underhållande filmversionen. Plus en jäkla massa snygg dans och listiga scenlösningar!

Det här är en riktigt vass musikalupplevelse!
Och framför allt snygg!
Läcker!

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

Internal Affairs (1990)

Dennis Peck (Richard Gere) är en korrumperad jävel. Har koll på precis vilka skumma trix man kan ha för sig utan att åka dit, känner de nödvändiga kontakterna, vet vilka han kan ha hållhakar på och utnyttja till max. Till råga på allt är karln också polis!

När unge karriärsugne Raymond (Andy Garcia) börjar på avdelningen för interna utredningar snubblar han och kollegan mer eller mindre över ett fall som har kopplingar till just Peck och dennes ljusskygga verksamhet. Att sätta dit Peck visar sig dock bli lättare sagt än gjort, för hur snärjer man en slipad snut som kan alla trix?

Filmen fullkomligt osar 80-/90-tal, grälla färger, galna frisyrer och ett stilistiskt bildspråk som kanske var mer eller mindre legio i produktioner från det här årtiondet. Storyn är dock lite utmanande och drar sig inte för att visa upp Peck som ett riktigt svin, trots sitt jovialiska yttre och presenterandet av en storfamilj han verkar bry sig om. För att i nästa sekund inte tveka att offra sin partner om det behövs. Garcia´s unge ideologiska snut blir mer eller mindre besatt av att klippa Peck längs fotknölarna, ett uppdrag som sätter hans egen omgivning på prov och påverkar till och med hans äktenskap.

Regissören Mike Figgis lyckas rätt bra med att skapa en sorts duell mitt i all visuell grannlåt, och viss spänning infinner sig till och med stundtals trots att man inte alltför långt in i historien kan klura ut hur det hela kommer att sluta. De onda är alltid de onda och de goda de som i slutänden får lyckomyntet att landa på rätt sida.

Manuset är trots snygg yta i ärlighetens namn rätt enkelt uppbyggt med de obligatoriska kontrollpunkterna längs vägen, men det får man ta. Hjälten måste tveka på sig själv och sina nära runtom. The badass måste agera just så kaxigt och egenkärt att han bara måste falla på eget grepp ju närmare slutet på historien man kommer. Fan ta moralen annars.

Internal Affairs är stöpt och förpackad i en form som gör den underhållande men enkel bakom allt spackel. Liksom andra filmer från den här Hollywood-eran lider den aningen av tidens tand, men både Gere och Garcia levererar snyggt tillhandahållet skådespeleri och liksom jag tyckte första gången jag såg filmen på bio någon gång på tidigt 90-tal, så tycker jag nog fortfarande att Gere är rätt outstanding i sin roll och passar förbaskat bra som svinaktig ulv i fårakläder.

 ”You know all your friends from the force? You don’t have them anymore.”