Etikettarkiv: Alexandra Daddario

Okt 18 2017

Baywatch (2017)

Hahahahahahahaha…och lite mer hahaha!
Jag veeeet, ni superseriösa filmgloare och konnässörer hatar självklart detta som pesten. Vi andra, som gärna smilar på munnen åt ett och annat under-bältet-skämt, flinar åt en Dwayne Johnson som mer eller mindre drattar på ändan i tid och otid, finner pubertalt nöje i att se en vuxen mans erektion ”fastna” i en solstol…ja vi har ändå lite att gotta åt oss här.

Det är förstås en take på den gamla kultiga, nästan ikoniska, tv-serien…som en gång i tiden sportade David Hasselhoff i frontlinjen (not to worry..han dyker upp här också). Dagens Mitch på skutan (Johnson) leder sina livräddare med gott humör och effektivt snygga metoder. Skummisar med knarkaffärer hotar den idylliska stranden och nu är det upp till gänget att ta tag i problemet. Dessutom är det dags för den årliga tryouten…då hugade framtida livräddare får chansen att komma med i gemenskapen. Bland dem finns fd OS-simmaren Brody (Zac Efron). Odräglig, självgod men nästan omöjligt att inte börja gilla. En ny triumf för komediesset Efron! Lägg till detta kvinnlig fägring i form av Alexandra Daddario och en hoper andra modellsnygga livrädderskor…och vi har oss en nästan oförskämt kul provocerande laguppställning. Och just det, självklart den halvtjocke nörden som i slutänden ändå charmar alla och blir lite hjälte. The Rock, Johnson, fortsätter att bjuda på sig själv och sin personlighet. Han räds inte att förlöjliga sin egen uppenbarelse, vilket än en gång ger honom cred i komedisammanhang. Efron är som vanligt askul. Det går icke att ha tråkigt i hans sällskap.

Hela cirkusen på stranden är rattad av regissören Seth Gordon, som bla har den skrattiga Horrible Bosses och den hysteriskt roliga tv-serien The Goldbergs på sitt samvete.
Detta är självklart en av de mer jönsiga rullarna från 2017, men otroligt nog är den mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Lövtunt manus fylls istället med knasigheter, sexskämt, slapstick, klyschor och stötande (?) humor. Precis som det ska vara ibland.

En larvigt kul rulle helt enkelt.

 

Okt 22 2016

#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Okt 23 2015

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Maj 28 2013

Texas Chainsaw (2013)

Man upphör faktiskt aldrig att fascineras över att Hollywood fortsätter att pumpa ut slasherfilmer av varierande grad. Denna oerhörda tjusning i att visa upp spåniga tonåringar som ska plågas på de mest fantasifulla sätt. Är kanske motorsågsdöden den mest legendariska av alla sätt? Kronjuvelen i slasherriket?

Att man ens tar sig an ännu ett stycke om Leatherface känns bara oerhört tröttsamt och lite…fantasilöst. Eller är det bara jag? Åren har rullat på sedan den helgalna familjen Sawyer härjade i Texas. Den här filmens inledning visar nu vad som hände omedelbart efter att originalet slutade, och på så sätt knycklar sig dagens historia in lite i det kronologiska ledet.

Någon sorts cred skulle möjligen kunna utgå till dagens filmmakare för att de helt väljer att bortse från de mer eller mindre usla uppföljare och nyinspelningar som gjorts sedan den första filmen.

Å andra sidan är det nog det mest positiva man kan säga här. Om du frågar mig alltså. Den unga och slanka (alltid kvinnor, alltid unga och slanka, alltid minimalt med kläder) Heather (Alexandra Daddario) får plötsligt en dag ett brev om att hon ärvt ett hus i Texas. Klart hon måste dit och inspektera med utvalda vänner i sina bästa år, muskliga snubbar och väninna med rätta mått på bysten. En liftare plockas upp på vägen också, allt för att homagen till originalet ska vara fulländat.

Vad ingen berättade för Heather var att husets källare har en hyresgäst med en annorlunda hobby. Håhåjaja, snart är allt som vanligt. Dumspåniga äldre teens som plågas och skärs i bitar på sedvanligt sätt. Det är smyg smyg och spring spring med desperata skrik och elände. Allt enligt mallen, och känns lika out of date som det mesta i genren just nu. Dessutom gjord för 3D med sedvanliga föremål som ska flyga mot åskådaren…typ en motorsåg (nähää!?).

Att regissören John Luessenhop försöker sig på att väva in ett par sidostorys som ska anspela på svunna tider känns mest som ett trix för att fylla ut speltiden. Som vanligt begås helgalna och ologiska misstag, här till och med av en polis som borde veta bättre, vilket gör att min irritation bara växer mot alla inblandade.

fula gubben på ingång

Lusigt skådespelande, krystat i storyn och ett blekt försök att blåsa liv i den här gamla myten. Åren går och filmtekniken förändras ständigt, men uppenbart är att Tobe Hoopers original står sig både rakryggad och stark så här många år efteråt. Intressant.

Kanske det värsta av allt: slutet försöker sig på en form av ”Star Wars VI”.
I say no more.

Texas Chainsaw använder fräsiga effekter och propmastern har fått jobba för betalningen. Resultatet blir dock detsamma som i de flesta filmer av den här sorten…tröttsamt upprepande, förutsägbart och trist.
Ge mig en ny The Cabin in the Woods för tusan!