#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Arlington Road (1999)

arlingtonroadDags att stänga Sommarklubben säsongen 2016!
Packa bort solstolar, strandparasoll och grillar. Nu kommer hösten!

Vi stänger årets klubb med en riktigt rackarbra rulle!
En nervig sak med en lika nervig och stissig Jeff Bridges i huvudrollen. En perfekt roll för den gamle gamängen. Här är han änklingen Michael med son i villaförorten, jobbar som lärare på universitet i Washington. Frun var FBI-agent och förolyckades vid ett ingripande. Att Michael är snudd på besatt av konspirationsteorier sedan hustruns bortgång..är ett milt sätt att uttrycka det.

När så relativt nyinflyttade grannparet Lang (Tim Robbins/Joan Cusak) börjar uppföra sig aningens märkligt börjar tankar snurra i skallen på Michael och vips förvandlas han till hemmaspanare av tredje graden. Inte utan komplikationer. Finns fog för hans oro…eller är det bara fantasier i hjärnan?

Svettigt bra rulle detta!
Speciellt om man aldrig sett den förut. Med det sagt fattar ni också att den mer än väl håller för både en omtitt eller två med jämna mellanrum. Bridges spelar sådär hispig med gäll röst som han är så bra på. Robbins är den coole, den lugne, kanske..den oberäknelige. Den eviga frågan om vad våra grannar egentligen har för sig på gatan..samsas här med fruktan för terrorhot i vardagen. Och då är ändå det här en rulle som är gjord ett par år innan 9/11-katastrofen.

Filmens största behållning är såklart den listiga storyn, men framför allt slutet som är en twistare av guds nåde! Har du inte upplevt rullen än är det hög tid!

Ond aning i (mörka) sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Då så. Då stänger vi den lilla klubben för den här gången. Som vanligt har ett koppel av sköna och trivsamma rullar fått paradera förbi. Och kom ihåg, de passar ju lika bra att avnjutas en mörk höstkväll…eller en kall vinternatt. Precis som det ska vara.
Och vad gäller Sommarklubben..så är ju chansen stor att den återkommer när det vankas semestertider igen….
Hejdå sommarn, hej hösten!

TV-Landet: Vänner – säsong 6 (1999/2000)

coverSäsong 6 av Vännernas liv startar där förra slutade, i Las Vegas!

Full fart från början, och återigen hamnar Ross och Rachel i centrum efter sin vigsel på fyllan. Väl tillbaka i New York vill Rachel ha skilsmässa bums och ber Ross fixa detta… men Ross mörkar och har som argument att ”han inte vill bli känd som snubben som skilde sig tre gånger”.
Mycket roligt när han och Rachel återigen går i clinch med varandra och humorn flödar ur det fyndiga manuset. pic2

Annars fokuserar den här säsongen mest på att Chandler och Monica flyttar ihop. Romantiskt värre, men inte HELT lätt med tanke på Monicas kontrollbehov och Chandlers alla olika nojor! Hahaha för oss som tittar förstås! Påtagligt är dock att den här perioden i Matthew Perry´s liv är bland den tuffare. Han pendlar dramatiskt i vikt under säsongen, och ser rejält risig ut i en del avsnitt på grund av sina missbruk. Vissa avsnitt känns till och med ändrade där man uppenbart har tonat ned hans minuter till ett minimum. Trist, men sant. Även om Perry helt klart har en hög lägstanivå kan inte ens han komma undan helt.
Vi får ett par obligatoriska Chandler-oneliners…men visst är de sällsynta här.

Istället är det fantastiska Lisa Kudrow som i Phoebe´s gestalt kliver fram än mer och tar dirigentpinnen vad gäller härliga kommentarer och knashumor! Jag har skrivit det förr, om hennes sköna förmåga att tajma och sätta skämten, och i den här säsongen är det mer än nånsin av den varan! Kanske hon fick ”ta över” en del av Chandlers repliker? Phoebe blir banne mig den som känns mest vital och pigg genom hela säsongen! Härlig tjej!

pic1 pic3

David Schwimmer fortsätter som vanligt med sina minspel och misslyckade planer. Han får nytt jobb, börjar dejta en elev, lägger sig till med brittisk accent i ett avsnitt! Tydligt är nu att manusnissarna vill göra honom lite till gängets losersnubbe…om man kan prata i de termerna. Det mesta Ross tar sig för i säsong 6 går åt skogen. Fast på ett kul sätt förstås! (tandblekningen!!) Kanske har han ändå inte kommit över Rachel riktigt? Munhuggeriet med just Jennifer Aniston är som vanligt av hög klass. Kanske det stabilaste genom hela serien?

Joey får en snart en ny, kvinnlig, lägenhetskompis och får såklart problem med det…så som bara casanovan Joey kan få. Dessutom en ny roll i en serie där han spelar mot en robot! Ehhh..
Matt Le Blanc levererar genom hela säsongen, men nåt annat var inte heller att vänta.

Förutom storyarcen med Chandler och Monica, och hur deras nya samboliv påverkar de andra både känslomässigt och praktiskt, bjuds vi på de sedvanliga nedslagen i vardagen. Vissa episoder roligare än de andra såklart, jag summerar in 13 avsnitt som jag sätter som lite extra bra vilket ger att drygt 50 procent av säsongen var en höjdare. Det tackar vi för.

pic4 pic7

Det märks på produktionen att det är en stabil apparat som rullar. En väl sammansvetsad grupp framför kameran som agerar stadigt. De är romcom-stjärnor som vet sin status. De verkar både känna varandra otroligt väl nu, och har riktigt kul framför kameran. Mycket snygg tajming på alla skämt och återigen finns en del humor som vågar sig på att gå lite under bältet. Sånt gillas! Överlag är mysigheten en riktigt stor punkt i den här säsongen.

På gäststjärnefronten får man lite godsaker den här gången!
Vi har en bister Bruce Willis i tupé, vilken dyker upp som pappa till den elev som Ross försöker sig på att dejta! Willis förstås som fisken i vattnet vad gäller humorn. Han fick också en Emmy för sin insats som gästroll. Vi får också en ung Reese Witherspoon som Rachels yngre och bortskämda syster, Elle Macpherson som Joeys nya lägenhetskamrat och så Tom Selleck i sitt sista framträdande som ögonläkaren Richard. Och detta i ett dramatiskt avsnitt när Monica plötsligt blir osäker på framtiden med Chandler!

pic5 pic8

Att Chandler och Monica nu håller på att slå sina påsar ihop är förstås en kanske naturlig och ganska trivsam utveckling, meeeen nog saknar man lite den ”gamle” Chandlers stundtals galna och hysteriska sätt att förhålla sig till kärlek och att träffa tjejer..? Perrys och Courtney Cox´nya lycka ihop blir lite på bekostnad av den ”ungkarlslyastämning” som rådde hos Joey och Chandler förr i den där lägenheten mitt emot tjejerna. Å andra sidan, kanske en naturlig utveckling i seriens fortsatta leverne?

Jag trivs med Säsong 6. Den bjuder inte på hysterisk humor hela tiden, mer ett mycket jämt lager av stabilitet och trivsamhet. Vissa skämt är galet roliga, och Ross har några fina stunder där han får briljera som den rejäla nörd han kan vara. Phoebe får priset som säsongens överlägset roligaste karaktär, men Matthew Perry´s privata problem drar ned helhetsbetyget ett snäpp. Man märker att det kunde blivit så mycket bättre med den ”vanlige” Perry i form, istället är det uppenbart att man mörkar hans besvär och istället ger honom återhållsam speltid. Trist.

pic9 pic6

Men men…Vänner sviker inte vad gäller underhållningsvärdet, och än mer framstår hela serien som en av tidernas bästa rom-coms någonsin!
Säsongen blev såklart inte lottlös vad gäller nomineringar till Emmy-priser. Hela 6 nomineringar (bl.a. Aniston och Kudrow) där det dock ju ”bara” blev jackpott för gästskådisen Willis.

 

  

Så kan det gå! Nu…mot säsong 7!

friends_1994_245_poster

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 5 (1998/1999)

Poster_friends_Season_5Säsong 5 kickar sin vana trogen igång direkt efter att förra säsongen lämnat sina tittare med en liten cliffhanger. Trubbel i kyrkan då Ross sade Rachels namn istället för Emilys. Han försöker desperat patcha ihop det hela, men det går inget vidare här i inledningen av säsongen.

Snart är gänget tillbaka i old New York, och nu står det ganska klart att säsongen kommer att fokusera på huvudspåret med Chandler och Monicas plötsliga romans som växt ut till en allvarlig förälskelse. Givetvis får de för sig att det hela måste vara hemligt inför de andra så länge det bara går. Förstås dömt att misslyckas förr eller senare. Förutom romantiken inom gänget blir det även en släng av Ross och hans ständiga problem med damerna. Plötsligt håller han på att få ihop det med Rachel IGEN, men försöker till sist att blidka Emily. En tröst i det hela verkar vara att Ross och Rachel äntligen kan bli vänner på allvar igen. Emily är dock svår att tas med och hon kräver att Ross helt slutar umgås med Rachel. Ett val som man naturligtvis icke bör ställa som krav på en av gänget i den HÄR tv-showen! 5_4

Denna femte säsong känns direkt från början ganska frisk och lite nytändande! Kanske är det nya spåret med Chandler och Monica som hjälper till? Bara tre avsnitt in i säsongen är så dags för seriens avsnitt nr 100, vilket firas med att Phoebe föder trillingar! Stort rabalder på sjukhuset förstås, men lyckligt utfall.
Med Phoebes avklarade graviditet är hon snart tillbaka till sitt gamla kufiska jag igen. Jag har skrivit det förr, och skriver igen, Lisa Kudrow framstår alltmer ju länge serien går som utmanare till Matthew Perry om titeln som lustigkurre med de coola replikerna! Även om Chandler fortsätter att leverera punchlines med bra tempo ligger Phoebe numera inte långt efter, och sätter ofta sina kompisar på pottan med snygga förklaringar och poänger. Den ena mer udda än den andra! Dessutom tycks Kudrow gilla utvecklingen på sin karaktär och tar för sig ordentligt under hela säsongen. Jag inser att det kanske är hon som är den största stjärnan av alla! Hon besitter här en underbar förmåga att balansera sin ”dumhet” med smartness och en vänlighet som verkligen går genom rutan.

Courtney Cox och Jennifer Aniston forstätter också att hålla hög nivå. Cox får ny utmaning i att jonglera kärleksintresset med Chandler och samtidigt vara Rachels rumskompis och köra vidare med sina fåter och tokiga sätt att hantera praktiska detaljer. Anistons Rachel verkar lägga Ross bakom sig och flyger mot utmaningar. Jag gillar verkligen Anistons sätt att hantera Rachels svängiga karaktär. Ena stunden är hon supersmart för att sedan nästan bli lite eljest. Allt på det där sköna charmiga sättet förstås. Rachel känns, så här långt in i serien, som den kvinnliga karaktär som producenterna ännu inte riktigt bestämt sig för vad de vill göra med. Hon har gått från servitris till ett kontorsjobb, kanske på väg mot lite mer allvar?

5_1 5_2

Joey fortsätter att vara sådär sorgfri och bekymmerslös som han varit mest hela tiden. Matt LeBlanc tycks ha mutat in sin karaktär med hull och hår, och en nackdel blev väl (och är väl) kanske att LeBlanc tycks ha mycket svårt att byta rollfack i Hollywood. Kom igen, kan du tänka dig honom i någon annan allvarligare karaktär..? Här tillför han dock sin beprövade, lojala, snälla, dumhet i ur och skur och det går ju självklart inte att tycka illa om honom. Lite mer fokus får också Joey mot slutet av säsongen då det verkar som han tycks slå igenom och landar en roll vilket innebär en tripp till Las Vegas! Kul!

5_3 5_5

Vad har vi på Ross och Chandler då i säsong 5? Tja, manusfolket låter Ross gå igenom några jobbiga ögonblick med dryga Emily innan han blir singel på ”riktigt” igen. Här får man också för sig att först flytta in Ross hos Chandler och Joey när Ross blir bostadslös. Illa dock för alla då Ross sannerligen inte passar in i boysens lite mer…”softa” sätt att se på boende. Han driver dem helt enkelt till vansinne, förstås kul för oss som tittar! Snart kommer dock utvägen då han flyttar flyttar in i en lägenhet mitt emot Monica och Rachel (f ö i den som The Ugly Naked Guy bodde i om ni kommer ihåg…?). Med Ross på behörigt fluktavstånd blir det naturligtvis läge för en och annan pinsam situation. Om man ska våga sig på att bedöma insatser såhär efter 5 säsonger så kan jag nog inte låta bli att utse David Schwimmer till den stora vinnaren. Redan från avsnitt 1 har han hållit en beundransvärd hög nivå på sin Ross-gubbe och klarar av allt från allvar, spånighet, charm, humor och en skön tajming mot sina medskådisar. Speciellt snyggt blir det fortfarande i scener mot Anistons då deras samspel är bländande komedi.

Den som möjligen går tillbaka lite den här säsongen är Matthew Perry´s Chandler. Fortfarande har han en del att stå i då romansen med Monica kräver sin man vad gäller bortförklaringar, undanflykter och nödlögner. Jag tycker mig dock inte känna ingen den Chandler jag vant mig vid riktigt. Han är aningen downgraded, kanske för att producenterna vill lyfta fram de andra? Kanske kan det också bero på att det var väl vid den här tidpunkten Perry började få personliga problem med missbruk utanför kameran…? Han är inte samma vesslesnabba figur, även om han levererar när det behövs! Lite lugnare alltså för Chandler som får fokusera på förhållandet med Monica, och det är också de som står i centrum i säsongens final som utspelas i Las Vegas. Bröllopsplaner florerar plötsligt och kanske kanske…kanske…ända tills Ross och Rachel ÅTERIGEN kliver in och snor hela säsongsfinalen! Mycket underhållande!

5_7 5_8

Bland favoritavsnitten den här säsongen har vi då bl.a. när Chandler tvingas börja kyssa alla ”the european style” bara för att dölja att han kysste Monica, vi har Ross som försöker sig på att flirta..med katastrofala följder, vi har Chandler som avlägger nyårslöfte om att han ska sluta med sarkasmer och kommentarer, vi har Phoebe som hittar en polisbricka och kör hårt med den auktoritära stilen, vi får ett avsnitt där det tänks tillbaka på gamla Thanksgiving-middagar och återigen ett mycket roligt sätt att spöka ut vännerna i 80-talsstil! Summa summarum gillar jag den här säsongen bättre än den föregående. Huvudspåren med Chandler och Monica samt att flytta Ross närmare i handlingen fylls ut bra med avsnitt som ”bara” är roliga och tramsiga i största allmänhet. Alla skådisarna glider runt och känns oerhört stabila i sina roller, där då Lisa Kudrow är den som tar steget fram ordentligt.

Också en säsong där det är ganska ont om gästskådisar, faktiskt inte en enda av dåtidens toppnamn i Hollywood. Vi får förstås Elliot Gould som pappa Geller och Morgan Faichild som Chandlers mamma..men de hör ju liksom till ”paketet” redan. Naturligtvis ska inte tappre och trogne Gunther glömmas! James Michael Tyler kanske egentligen var den ”sjunde vännen” genom alla åren? Han liksom bara finns där på fiket, ofta med mindre insatser men ändock en närvaro. Om man tittar på ”statsen” för en sekund räknar jag in 12 avsnitt som lite extra värda att komma ihåg, vilket alltså är 50 procent på säsongen. Bra betyg till Vännerna och deras manusförfattare således! Nomineringar till Emmys denna säsong lät naturligtvis inte vänta på sig. 4 stycken blev det, bl.a. för bästa komediserie och bästa skådespelerska (Lisa Kudrow igen!) Dock blev det inga vinster detta år.

5_9 5_10

Säsong 5 av Vänner tar serien tillbaka upp på den höga nivå där den hör hemma. En synnerligen stabil säsong som lyckas med knepet att få mig tillbaka i trivselfåtöljen där man bara vill hänga med vännerna i deras värld, samtidigt som serien lyckas ta ett steg vidare i utvecklingen utan att det känns krystat eller ansträngt (detta sorgliga faktum skulle tids nog dyka upp dessvärre). Här är dock det mesta tjo och tjim och härligt charmigt igen!
Bra säsong!

  
Nu raska och förväntansfulla steg mot säsong 6!

 

Friends_grupp

Vännerna som det kunde ha blivit!

 

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?