Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

3 kommentarer på “Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

  1. Är det inte denna film där det innovativa greppet med ett kulhål genom kroppen som man kan kika igenom görs? Hahaha.

    Fast Sharon Stone är ju alltid härlig och Gene Hackman gör en ”Gene Hackman”-onding…

    Gilla

  2. Jag kan inte låta bli att gilla den här och det beror nog uteslutande på Raimis framställning och hans i genren lite udda humor. Såg den på bio och kommer ihåg att jag undrade lite över vem den där Crowe var för tjomme egentligen.

    @Henke: Det stämmer bra det — klassisk Raimi.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s