Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.