Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Rullen med kanske vinterns märkligaste titel?
Omtalad, omskriven, belönad till höger och vänster. Indiefilmen flyttar in i de stora salongerna?

Martin McDonaghs (In Bruges) blott tredje (känns som han varit med hur länge som helst!) film tar avstamp i sorg och förtvivlan och ilska. En fenomenal Francis McDormand är Mildred som sörjer sin mördade (!) dotter i den lilla staden Ebbing. Polisutredningen har kört fast, inget händer. Förutom att dagarna lunkar på som de alltid gjort. Mildred tar till oanade metoder, hyr ett par gamla billboards och smäller upp provocerande kommentarer, främst riktade till stadens polischef Willoughby (Woody Harrelson). Det blir också början på en serie händelser som gör det här till en rulle man inte skådat på år och dag. Min kära podd- och bloggkollega Fiffi uttryckte det kanske bäst; ”efter introduktionen av rullen tar regissören en elvisp och rör runt i smeten…plötsligt har alla spelregler ändrats!” Precis vad som händer. Vi har ett drama som plötsligt blir svart komedi (i de stunderna påminner det rejält mycket om Coen-humor), sorg, förtvivlan..och så plötsligt lite spänning. På ett närmast magiskt (ja ok, lite magstarkt ord kanske..men ändå) sätt visar McDonagh att vi alla är människor..även de som från början är utpekat skurkiga..och även de som är de goda…när historien startar. Hur mycket kan man leva i sin egen värld, och sorg, innan man tvingas inse att även andra lider av situationen…?

Den som förväntar sig ren komedi, eller rent drama…eller för den delen en thriller…blir kanske lite konfunderad. Rullen spänner över så många olika genrer så jag nästan blir yr i skallen. Turerna och vändningarna är galet oförutsägbara. I alla fall hos mig. Eftersom jag gillar Martin McDonagh kaxiga berättarmix, Frances Mcdormands bitchiga though-as-nails-Mildred, Woodys godmodiga men pressade polis, Sam Rockwells (hans bästa roll??) rasistiske poliskonstapel Dixon…och ja..hela den aura av melankoli, sorg och humor som finns förpackad här…har jag självklart inga problem med att sugas in hela tillställningen. Kanske jag till och med blir lite snopen av slutet…känslan är ju att man vill hänga så mycket det bara går med Mildred och alla de andra i hennes omgivning. Trots de absurda och långt ifrån gemytliga situationer som uppstår.

En mänsklig film. En dramatisk film. En rolig film.
En förbannat bra film. Lätt en av 2017:s allra bästa.

 

I det vintriga #124 av SoF-podden höjer vi rullen ordentligt till skyarna. Lyssna gärna här.

Annonser

Seven Psychopaths (2012)

När podd-partner Fiffi plötsligt drar upp en rulle ur hatten och öser en sån där äkta, oförställd, kärlek över den….ja då är det klart att man blir nyfiken värre!

Vad får vi då här? Jo, en lustiger historia som inbegriper flera udda karaktärer. I Los Angeles försöker en bekymrad Marty (Colin Farrell) att skriva ett filmmanus. Hans minst sagt knasiga kompis Billy (Sam Rockwell) försöker ge honom inspiration på sitt eget lätt udda vis. Dessutom ägnar sig sagda kamrat åt en uppenbarligen lönande bisyssla då han kidnappar hundar (!), för att sedan återlämna dem mot furstliga belöningar. Häpp! Kanske har han nu dock tagit sig vatten över huvudet då han kidnappat gangstern Charlies (Woody Harrelson) ögonsten till jycke. Nu blir goda råd dyra för Billy och hans partner i crime, gammelgubben Hans (Christopher Walken). Lägg till detta också en galen seriemördare som stryker runt i staden och endast tycks ta livet av brottslingar. Joråsåatt.

Om man tänker sig en liten portion Quentin Tarantino, och mixar med det bästa ur rullar som de brittiska Snatch och Lock Stock and two smokin barrels...får man med lite vilje dagens film. Egentligen en massa udda och aviga scener staplade på varandra. Fast med en sorts lockande svart humor, vilket gör att den totala handlingen inte är så jätteviktig. Mer kul att ta del av de olika karaktärernas förehavanden. Stackars Marty blir på något sätt figuren som får vara den röda tråden i detta sammelsurium av händelser som inträffar.

ett stilla snack i öknen. inga konstigheter.

Bakom rullen Martin McDonagh som gjorde den excellenta In Bruges, och det här är regissörens blott andra fullängdare efter Bruges-rullen (som kom 2008). Han tar uppenbarligen tid på sig mellan varven. Nåväl, Alla gör förstås bra ifrån sig. Roligast är kanske Harrelson som orolig hundägare med stort djurhjärta, vilken i övrigt inte tvekar att ta livet av människor till höger och vänster. Christopher Walken gör också en skön insats och står för några av de bästa replikerna. Förutom skådisarna ovan dyker en ansenlig mängd kända namn upp i diverse biroller. Bara att hålla ögonen öppna! Känns som att det här är en film som har alla möjligheter att bli klassad som lite kultrulle i framtiden (om den inte redan är det…?)

En rulle som (faktiskt) vinner på sin avighet och rätt snygga komposition av scener vad gäller färger och miljö. Storyn känns på något sätt ganska underordnad och det är istället i dialogen och samspelet mellan karaktärerna filmen är som bäst. En trevlig bekantskap detta. Men In Bruges var aningens bättre. Den som eventuellt nu tar sig an en back-to-back med dessa två alster kommer dock icke att bli besviken!

Avigt underhållande.

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare.

Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. Manuset överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Betyget: 4/5