Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Rullen med kanske vinterns märkligaste titel?
Omtalad, omskriven, belönad till höger och vänster. Indiefilmen flyttar in i de stora salongerna?

Martin McDonaghs (In Bruges) blott tredje (känns som han varit med hur länge som helst!) film tar avstamp i sorg och förtvivlan och ilska. En fenomenal Francis McDormand är Mildred som sörjer sin mördade (!) dotter i den lilla staden Ebbing. Polisutredningen har kört fast, inget händer. Förutom att dagarna lunkar på som de alltid gjort. Mildred tar till oanade metoder, hyr ett par gamla billboards och smäller upp provocerande kommentarer, främst riktade till stadens polischef Willoughby (Woody Harrelson). Det blir också början på en serie händelser som gör det här till en rulle man inte skådat på år och dag. Min kära podd- och bloggkollega Fiffi uttryckte det kanske bäst; ”efter introduktionen av rullen tar regissören en elvisp och rör runt i smeten…plötsligt har alla spelregler ändrats!” Precis vad som händer. Vi har ett drama som plötsligt blir svart komedi (i de stunderna påminner det rejält mycket om Coen-humor), sorg, förtvivlan..och så plötsligt lite spänning. På ett närmast magiskt (ja ok, lite magstarkt ord kanske..men ändå) sätt visar McDonagh att vi alla är människor..även de som från början är utpekat skurkiga..och även de som är de goda…när historien startar. Hur mycket kan man leva i sin egen värld, och sorg, innan man tvingas inse att även andra lider av situationen…?

Den som förväntar sig ren komedi, eller rent drama…eller för den delen en thriller…blir kanske lite konfunderad. Rullen spänner över så många olika genrer så jag nästan blir yr i skallen. Turerna och vändningarna är galet oförutsägbara. I alla fall hos mig. Eftersom jag gillar Martin McDonagh kaxiga berättarmix, Frances Mcdormands bitchiga though-as-nails-Mildred, Woodys godmodiga men pressade polis, Sam Rockwells (hans bästa roll??) rasistiske poliskonstapel Dixon…och ja..hela den aura av melankoli, sorg och humor som finns förpackad här…har jag självklart inga problem med att sugas in hela tillställningen. Kanske jag till och med blir lite snopen av slutet…känslan är ju att man vill hänga så mycket det bara går med Mildred och alla de andra i hennes omgivning. Trots de absurda och långt ifrån gemytliga situationer som uppstår.

En mänsklig film. En dramatisk film. En rolig film.
En förbannat bra film. Lätt en av 2017:s allra bästa.

 

I det vintriga #124 av SoF-podden höjer vi rullen ordentligt till skyarna. Lyssna gärna här.

Annonser

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s