Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

återtitten: The Last Starfighter (1984)

last_starfighter_poster_02En riktigt gammal snaskig goding från the roaring eighties!
1984. OS i Los Angeles (gubben med jetpack på ryggen! Alla oaaahde). Jag ryckte in i lumpen…Gotland nästa!. Diggiloo-Diggiley vann Mello! (plus STORA internationella Mello!) Gosh!
Hur kan man komma ihåg detta? Galet.

Och så dagens rulle! Minns den som en fräsig och rolig sci-fi-action! Sådär som de bara kunde göras på 80-talet!
Och nu då; Hjäääälp! Vad är detta? Tidens tand har inte varit nådig! Åt helvete grym om man ska vara ärlig. Alex (då unge spjuvern Lance Guest) bor i trailerpark med lillebror och mamma (Barbara Bosson från gamla goa Hill Street Blues…kommer ni ihåg…ni gamlingar!?). Alex är väl vad man idag skulle kalla på gränsen till white trash, men trailerparken framställs mycket puttenuttigt och myspysigt. Alla unga hjälper de gamla och sköna dagar lullar förbi, and so on.
Alex själv drömmer förstås om att ta sig någonstans i livet och söker förtvivlat in till skolor till höger och vänster. Betygen tycks dock aldrig räcka, till stort förtret. Inte minst vill han visa det romantiska intresset Maggie (Catherine Mary Stewart) att han ändå är bra på NÅT.

Som att spela tv-spel.
Alltså, arkadspel. Speciellt ett är han ess på, ”The Last Starfighter”, där det gäller att skjuta ned kackigt animerade rymdskepp som anfaller på skärmen. Kom ihåg kids, vi befinner oss i början på 80-talet här. Hade någon hört talas om 3D-animering…? Skulle inte tro det!!
Nåväl, Alex är så pass bra att han sätter nytt rekord på maskinen, och se det väcker mystiska krafter till liv! Det visar sig nämligen att arkadspelet i själva verket är ett sorts prov i att sålla fram kandidater till en högst verklig rymdstrid som pågår i en helt annan galax! Joråsåatt!
Och nu behövs Alex´tjänster för att försvara planeten Rylon mot den lömska Kodan-armadan! Jippiiee!

laststarfighter1

livat i trailerbyn. nytt rekord på g!

Galen story, javisst! Men med ett hurtigt humör och lite skönt tafflig humor. Njöt rätt fint av återtitten ska jag säga….ändå tills specialeffekterna kickade in!
My gosh, hur kan de vara så…så…usla!?!? USLA  säger jag! Även för en Hollywood-rulle från 80-talet! Sämre än sämst. Det är nästan tecknat när det blir action i rymden! Ojojoj, här fanns inga maffiga datorer att koppla in när rymdstrider skulle fixas fram. Som att någon stackare fått sätta sig och knacka fram material på sin gamla Amiga. Herregud så crappigt!
Men så friskt framställt mitt i all uselhet. Och humorn!

Just detta gör kanske också att mitt hånfulla flin ändå övergår i lite nostalgi, förlåtande och överseende. Alex pumpar på i rymdstriderna, humorn är hopplöst föråldrad men kärvänlig och det går liksom inte att tycka illa om den här stackars rullen.
Vilken återtitt! 80-talet; I love you!

Jag kan bara inte ge filmen uselbetyget. Det får bli en assvag tvåa.
Men enbart för nostalgin och alla minnen från det året.

Kalla mig tramsig, jag tar det.

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”