återtitten: The Last Starfighter (1984)

last_starfighter_poster_02En riktigt gammal snaskig goding från the roaring eighties!
1984. OS i Los Angeles (gubben med jetpack på ryggen! Alla oaaahde). Jag ryckte in i lumpen…Gotland nästa!. Diggiloo-Diggiley vann Mello! (plus STORA internationella Mello!) Gosh!
Hur kan man komma ihåg detta? Galet.

Och så dagens rulle! Minns den som en fräsig och rolig sci-fi-action! Sådär som de bara kunde göras på 80-talet!
Och nu då; Hjäääälp! Vad är detta? Tidens tand har inte varit nådig! Åt helvete grym om man ska vara ärlig. Alex (då unge spjuvern Lance Guest) bor i trailerpark med lillebror och mamma (Barbara Bosson från gamla goa Hill Street Blues…kommer ni ihåg…ni gamlingar!?). Alex är väl vad man idag skulle kalla på gränsen till white trash, men trailerparken framställs mycket puttenuttigt och myspysigt. Alla unga hjälper de gamla och sköna dagar lullar förbi, and so on.
Alex själv drömmer förstås om att ta sig någonstans i livet och söker förtvivlat in till skolor till höger och vänster. Betygen tycks dock aldrig räcka, till stort förtret. Inte minst vill han visa det romantiska intresset Maggie (Catherine Mary Stewart) att han ändå är bra på NÅT.

Som att spela tv-spel.
Alltså, arkadspel. Speciellt ett är han ess på, ”The Last Starfighter”, där det gäller att skjuta ned kackigt animerade rymdskepp som anfaller på skärmen. Kom ihåg kids, vi befinner oss i början på 80-talet här. Hade någon hört talas om 3D-animering…? Skulle inte tro det!!
Nåväl, Alex är så pass bra att han sätter nytt rekord på maskinen, och se det väcker mystiska krafter till liv! Det visar sig nämligen att arkadspelet i själva verket är ett sorts prov i att sålla fram kandidater till en högst verklig rymdstrid som pågår i en helt annan galax! Joråsåatt!
Och nu behövs Alex´tjänster för att försvara planeten Rylon mot den lömska Kodan-armadan! Jippiiee!

laststarfighter1

livat i trailerbyn. nytt rekord på g!

Galen story, javisst! Men med ett hurtigt humör och lite skönt tafflig humor. Njöt rätt fint av återtitten ska jag säga….ändå tills specialeffekterna kickade in!
My gosh, hur kan de vara så…så…usla!?!? USLA  säger jag! Även för en Hollywood-rulle från 80-talet! Sämre än sämst. Det är nästan tecknat när det blir action i rymden! Ojojoj, här fanns inga maffiga datorer att koppla in när rymdstrider skulle fixas fram. Som att någon stackare fått sätta sig och knacka fram material på sin gamla Amiga. Herregud så crappigt!
Men så friskt framställt mitt i all uselhet. Och humorn!

Just detta gör kanske också att mitt hånfulla flin ändå övergår i lite nostalgi, förlåtande och överseende. Alex pumpar på i rymdstriderna, humorn är hopplöst föråldrad men kärvänlig och det går liksom inte att tycka illa om den här stackars rullen.
Vilken återtitt! 80-talet; I love you!

Jag kan bara inte ge filmen uselbetyget. Det får bli en assvag tvåa.
Men enbart för nostalgin och alla minnen från det året.

Kalla mig tramsig, jag tar det.

Annonser

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

HAHAHAHA!
Trodde ni jag skulle lämna den här utanför i år!??! NO WAY JOSÉ!
I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

Länge leve Bernie! Ahh, en ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING! Tror banne mig jag jackar upp den ett snäpp efter sommarens återtitt! NEJ, jag skojar INTE!
80-talsparty i sommarnatten!



JUBILEUM: Dagens inlägg är dessutom det 1000:e på Flmr-bloggen! Så galet trevligt att just en weekend hos Bernie fick symbolisera detta faktum!
Nu kör vi vidare mot nya mål!