återtitten: The Last Starfighter (1984)

last_starfighter_poster_02En riktigt gammal snaskig goding från the roaring eighties!
1984. OS i Los Angeles (gubben med jetpack på ryggen! Alla oaaahde). Jag ryckte in i lumpen…Gotland nästa!. Diggiloo-Diggiley vann Mello! (plus STORA internationella Mello!) Gosh!
Hur kan man komma ihåg detta? Galet.

Och så dagens rulle! Minns den som en fräsig och rolig sci-fi-action! Sådär som de bara kunde göras på 80-talet!
Och nu då; Hjäääälp! Vad är detta? Tidens tand har inte varit nådig! Åt helvete grym om man ska vara ärlig. Alex (då unge spjuvern Lance Guest) bor i trailerpark med lillebror och mamma (Barbara Bosson från gamla goa Hill Street Blues…kommer ni ihåg…ni gamlingar!?). Alex är väl vad man idag skulle kalla på gränsen till white trash, men trailerparken framställs mycket puttenuttigt och myspysigt. Alla unga hjälper de gamla och sköna dagar lullar förbi, and so on.
Alex själv drömmer förstås om att ta sig någonstans i livet och söker förtvivlat in till skolor till höger och vänster. Betygen tycks dock aldrig räcka, till stort förtret. Inte minst vill han visa det romantiska intresset Maggie (Catherine Mary Stewart) att han ändå är bra på NÅT.

Som att spela tv-spel.
Alltså, arkadspel. Speciellt ett är han ess på, ”The Last Starfighter”, där det gäller att skjuta ned kackigt animerade rymdskepp som anfaller på skärmen. Kom ihåg kids, vi befinner oss i början på 80-talet här. Hade någon hört talas om 3D-animering…? Skulle inte tro det!!
Nåväl, Alex är så pass bra att han sätter nytt rekord på maskinen, och se det väcker mystiska krafter till liv! Det visar sig nämligen att arkadspelet i själva verket är ett sorts prov i att sålla fram kandidater till en högst verklig rymdstrid som pågår i en helt annan galax! Joråsåatt!
Och nu behövs Alex´tjänster för att försvara planeten Rylon mot den lömska Kodan-armadan! Jippiiee!

laststarfighter1

livat i trailerbyn. nytt rekord på g!

Galen story, javisst! Men med ett hurtigt humör och lite skönt tafflig humor. Njöt rätt fint av återtitten ska jag säga….ändå tills specialeffekterna kickade in!
My gosh, hur kan de vara så…så…usla!?!? USLA  säger jag! Även för en Hollywood-rulle från 80-talet! Sämre än sämst. Det är nästan tecknat när det blir action i rymden! Ojojoj, här fanns inga maffiga datorer att koppla in när rymdstrider skulle fixas fram. Som att någon stackare fått sätta sig och knacka fram material på sin gamla Amiga. Herregud så crappigt!
Men så friskt framställt mitt i all uselhet. Och humorn!

Just detta gör kanske också att mitt hånfulla flin ändå övergår i lite nostalgi, förlåtande och överseende. Alex pumpar på i rymdstriderna, humorn är hopplöst föråldrad men kärvänlig och det går liksom inte att tycka illa om den här stackars rullen.
Vilken återtitt! 80-talet; I love you!

Jag kan bara inte ge filmen uselbetyget. Det får bli en assvag tvåa.
Men enbart för nostalgin och alla minnen från det året.

Kalla mig tramsig, jag tar det.

recension: Late Phases (2014)

LP_Posters11x17.inddVad sägs om att ta lite paus från julstöket och slänga in en varulvsrulle mitt i decemberyran!?

2014, Varulvens år??! Ja, man kan nästan tro´t. I år har det rullat förbi ett antal alster med vår hårige vän i förarsätet. Jag klagar inte! Favvomonstret som han är!

Här en story som mer än en gång drar tankarna tillbaka till den gamla charmpärlan Silver Bullet på 80-talet. Samma upplägg, samma olycksbådande stämning inför filmens final.

Skönt värre idag är dock att vi slipper lillgamla kids eller spåniga lättklädda teens som kutar runt hysterisk innan de blir gorefest för allas vårt vilddjur. Här är det istället krigsveteranen Ambrose (en mycket karismatisk Nick Damici) som på ålderns höst skeppas in i eget hus i ett typisk retirement community utanför en liten stad. Här på randen till skogen är det tänkt att gubben ska leva lugna livet på ålderns höst. Lätt grinige Ambrose känner dock ingen större glädje över att sonen Will (Ethan Embry) styrt upp det som han gjort. Att vår hjälte dessutom är blind gör ju inte saken bättre.

Snart får han annat att tänka på då våldsamma saker händer redan första natten. En stackars senior citizen faller offer för en ”vilddjursattack”. Som det heter. Och det har hänt fler gånger får Ambrose reda på. Typ en gång i månaden.
Yeah right.

late4

här hjälper inte ens Gevalia bjudkaffe!

Ibland är det lite skönt att vila ögonen på en rulle som inte gör så mycket väsen av sig, men ändå växer ut till en liten underhållande god karamell. Ingen smällkaramell på nåt vis. Mer behagligt sött i gommen för stunden. Regissören, en Adrián García Bogliano, spiller ingen onödig tid utan drar igång våldsamheterna direkt…för att sedan lugna ned sig lite innan den obligatoriska finalen. Bra upplägg just här, då muttergubben Ambrose får gott om tid att briljera i filmens mittparti. Innan den blodiga finalen. För en sådan kommer ju såklart. Lagom ologisk och lite lökig. Fast på det charmiga sättet. Jag känner direkt vibbar med den mycket trevliga Dog Soldiers för ett antal år sedan.

Ambrose må vara blind as a bat, men han tänker inte ta skit från någon.
Inte ens en rälig varulv som använder gamlingarnas community som sin egen privata snackbar. Naturligtvis får vi också gott om tid att sitta och klura på vem i trakten som möjligen kan vara en ulv i fårakläder. Och minsann dyker inte gamle Tom Noonan upp som prälle, Lance Guest som märklig granne och ytterligare en hoper andra senior citizens med varierande charm. Bra flow i filmen, perfekt uppbyggd i berättandet, skapar skön feeling inför finalen. Man KAN ha åsikter om vissa ostiga effekter, men överlag känns de helt okej. Bäst är ju såklart Nick Damici som Ambrose med sin kärva charm och sin beslutsamhet (f ö samme Damici som skrev manuset till den lysande Cold in July!)

Den här gillade jag. Trevlig rulle!
Lågbudget med feeling.