recension: Late Phases (2014)

LP_Posters11x17.inddVad sägs om att ta lite paus från julstöket och slänga in en varulvsrulle mitt i decemberyran!?

2014, Varulvens år??! Ja, man kan nästan tro´t. I år har det rullat förbi ett antal alster med vår hårige vän i förarsätet. Jag klagar inte! Favvomonstret som han är!

Här en story som mer än en gång drar tankarna tillbaka till den gamla charmpärlan Silver Bullet på 80-talet. Samma upplägg, samma olycksbådande stämning inför filmens final.

Skönt värre idag är dock att vi slipper lillgamla kids eller spåniga lättklädda teens som kutar runt hysterisk innan de blir gorefest för allas vårt vilddjur. Här är det istället krigsveteranen Ambrose (en mycket karismatisk Nick Damici) som på ålderns höst skeppas in i eget hus i ett typisk retirement community utanför en liten stad. Här på randen till skogen är det tänkt att gubben ska leva lugna livet på ålderns höst. Lätt grinige Ambrose känner dock ingen större glädje över att sonen Will (Ethan Embry) styrt upp det som han gjort. Att vår hjälte dessutom är blind gör ju inte saken bättre.

Snart får han annat att tänka på då våldsamma saker händer redan första natten. En stackars senior citizen faller offer för en ”vilddjursattack”. Som det heter. Och det har hänt fler gånger får Ambrose reda på. Typ en gång i månaden.
Yeah right.

late4

här hjälper inte ens Gevalia bjudkaffe!

Ibland är det lite skönt att vila ögonen på en rulle som inte gör så mycket väsen av sig, men ändå växer ut till en liten underhållande god karamell. Ingen smällkaramell på nåt vis. Mer behagligt sött i gommen för stunden. Regissören, en Adrián García Bogliano, spiller ingen onödig tid utan drar igång våldsamheterna direkt…för att sedan lugna ned sig lite innan den obligatoriska finalen. Bra upplägg just här, då muttergubben Ambrose får gott om tid att briljera i filmens mittparti. Innan den blodiga finalen. För en sådan kommer ju såklart. Lagom ologisk och lite lökig. Fast på det charmiga sättet. Jag känner direkt vibbar med den mycket trevliga Dog Soldiers för ett antal år sedan.

Ambrose må vara blind as a bat, men han tänker inte ta skit från någon.
Inte ens en rälig varulv som använder gamlingarnas community som sin egen privata snackbar. Naturligtvis får vi också gott om tid att sitta och klura på vem i trakten som möjligen kan vara en ulv i fårakläder. Och minsann dyker inte gamle Tom Noonan upp som prälle, Lance Guest som märklig granne och ytterligare en hoper andra senior citizens med varierande charm. Bra flow i filmen, perfekt uppbyggd i berättandet, skapar skön feeling inför finalen. Man KAN ha åsikter om vissa ostiga effekter, men överlag känns de helt okej. Bäst är ju såklart Nick Damici som Ambrose med sin kärva charm och sin beslutsamhet (f ö samme Damici som skrev manuset till den lysande Cold in July!)

Den här gillade jag. Trevlig rulle!
Lågbudget med feeling.

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.