Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.