Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

Annonser

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.