Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

3 kommentarer på “Annihilation (2018)

  1. Ping: Annihilation (2018) | Jojjenito – om film...

  2. Lite besviken blev jag allt. Mer Grisbjörnar och alligatorer och mindre identitets mumbojumbo. Och skippa tillbakablickarna – då hade det varit en riktigt bra film.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s