Etikettarkiv: Oscar Isaac

Apr 3 2019

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Mar 23 2018

Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

Maj 30 2016

X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Jun 1 2015

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?