Wet Hot American Summer (2001)

Wet_Hot_American_SummerDagens filmupplevelse kommer med en titel som möjligen mer passar i ett…eh…helt annat forum…men icke desto mindre är det en traditionsenlig amerikansk komedi vi skådar.

Eller?

Ärligt talat har jag lite svårt att ta till mig vad det är jag ser. Vill filmen, som är från 2001 ju, vara en sorts homage till alla de mer eller mindre töntknasiga lägerkomedierna som tillverkades på det glada 80-talet…?
Eller ska det vara en frän satir över detta koncept med lägerliv..? Jag blir fan inte klok.

Så speciellt jättekul är det nämligen inte. Har man tålamod får man ett par stycken scener som känns lite halvsköna….och lite blinkningar åt andra rullar…men annars är det mest…som det är.
Det är liksom inte direkt bra. Fast inte asdåligt heller.

jepp, så hånglade man på 80-talet.

Kan det bero på att min tv-hjälte ”Niles Crane” dvs David Hyde Pierce sportar en av rollerna som något förvirrad astronomiprofessor..? Vidare finns här också numera (2015) inte helt okända (gapiga) Amy Poehler, Bradley Cooper, Elisabeth Banks och en otrevlig Paul Rudd på listan över knäppskallar som befolkar sommarlägret där rullen utspelar sig.

I handlingen är det ju nämligen fortfarande 1981, och sista dagen på sommar-campen. Manuset checkar liksom bara av diverse mer eller mindre knäppa grejer som händer. Och sen är det slut.

Filmpostern hojtar om ”Hilarious”.
Antagligen ett feltryck.
Aningens, aningens, underhållande i vissa synnerligen sparsmakade scener. Men det är allt.

Här missar man inget om man missar filmen.

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Let’s Be Cops (2014)

Lets be cops_posterSkit också.
Här blir man lurad på bästa konfekten.

Synd, för det finns bra förutsättningar….och det börjar riktigt lovande.

Losersnubbarna Ryan (Jake Johnson) och Justin (Damon Wayans Jr.) får av en händelse span på att om man sätter på sig en fejk-polisuniform (de skulle ju bara på maskerad) möts man med helt andra blickar! Man blir till och med åtråvärd i brudarnas ögon. Kanoners för våra två kumpaner. Glida runt och se lite lagom tuffa ut i solbrillor sådär. Ryan tar det förstås kanske lite för långt när han köper gammal polisbil och hottar upp den med polisradio och allt. Det mesta går smutt för falsksnutarna i början, uniformen är en riktig maktfaktor och både Johnson och Wayans Jr. är lite småkul.
Problemet kommer såklart i manuset när plötsligt en ”riktig” kriminalhistoria måste vävas in för att våra knaspolisers falskspel ska kunna rättfärdigas rent moraliskt.

Suck, och synd på kul upplägg. Som i ärlighetens namn inte håller för en hel rulle. Jag gillar Johnson dock. Han är alltid bra i New Girl. Wayans Jr. sliter med replikerna och sparrar så gott han kan.
Riktigt kul början på rullen, och lite lagom politiskt inkorrekt.

Sen tappas tempot och blir det rejält vattnig mellanmjölk.
En dussinkomedi med små, små korn av flabbvänliga sekvenser.
Ytterligare ett exempel på när trailern utklassar själva filmen.