Jamen man har ju sett det förut.
De goda, även kallad Familjen, som oskyldigt dras in i svårigheter och oönskade våldsamheter. Givetvis en familj med egna problem som dock sopar dessa under mattan och sluter sig samman som de tajtaste av tajta.

Och hotet kommer alltid från de onda, kanske ett rätt instabilt rånargäng på flykt. Alla är griniga och råa men värst är naturligtvis den outtalade ledaren. Inre konflikter och en planering som går helt åt h-vete är också standard.

Och så bilåkning.
Herregud vad det åks bil här. Rånare i svart mullrade monster, familjen i töntigare familjemodell, och en hoper snabba klipp på bilarnas vådliga färder. Det skriks i däck och gasas till förbannelse. Det gäller ju trots allt att fylla speltiden med fart i någon form.

Den lilla futtiga ramstory som finns går alltså ut på att det rätt misslyckade rånargänget behöver gömma sitt nyinförskaffade pengabyte de ganska nyss kommit över efter rån mot en värdetransport. Polisen är såklart snabb och sätter upp vägspärrar på de flesta vägarna med order om att genomsöka misstänkta förbipasserande. En listig idé om att gömma bytet bland en svennefamiljs övriga packning föds och sedan är det ju bara att ta tillbaka bytet vid väl vald tidpunkt. Eller?

Jim Caviezel hoppar in i rollen som ansträngd pappa med högsta önskan om att få ordning på sin familj, fru och två grabbar. Snart står det dock klart att Caviezel minsann inte är en sådan riktigt helyllepappa som vi kan tro. Besvärande lik i garderoben dyker upp och inte blir det bättre när the bad guys lägger sig i.

inget enar som lite rädsla

Ett manus som säkerligen använts många gånger förut stöps om med lite klyschiga nya scener, kryddas med lite standardaction och låter Caviezel gå från ifrågasatt till dagens klippa. Spelplatsen är den djupa södern med träsk och ensliga vägar. Det är okomplicerat och mest en väntan på hur finalen kommer att te sig rent visuellt. Hur den kommer att SLUTA behöver man liksom inte ens bry sig om. Dessutom fylld med irriterande ologik på sina ställen…men det gäller väl att inte hetsa upp sig i onödan antar jag då detta sannerligen inte är
A-filmsmaterial som avhandlas.

Färgrikt foto, fart och allmänt förolämpande i replikskiftena mellan de goda och onda. Mot Caviezel ställs James Frain som psykotisk ligistledare med tillhörande tokblick, och in från sidan dyker också Harold Perrineau upp, en gång den jävligt irriterande figuren Michael i Lost. Behöver jag ens skriva att han är minst lika irriterande här…?

Transit lämnar känslan ”jahaja” efter sig. I vissa lägen ganska snyggt tillverkad av en viss regissör Antonio Negret, men oj så förutsägbar och totalt ospännande i sitt manus. Inte dålig och inte bra. Den liksom bara är. Naturligtvis en direkt-till-DVD:are. Arkiveras snabbt under ”ok för stunden men glöm gärna snabbt”.