Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Transit (2012)

Jamen man har ju sett det förut.
De goda, även kallad Familjen, som oskyldigt dras in i svårigheter och oönskade våldsamheter. Givetvis en familj med egna problem som dock sopar dessa under mattan och sluter sig samman som de tajtaste av tajta.

Och hotet kommer alltid från de onda, kanske ett rätt instabilt rånargäng på flykt. Alla är griniga och råa men värst är naturligtvis den outtalade ledaren. Inre konflikter och en planering som går helt åt h-vete är också standard.

Och så bilåkning.
Herregud vad det åks bil här. Rånare i svart mullrade monster, familjen i töntigare familjemodell, och en hoper snabba klipp på bilarnas vådliga färder. Det skriks i däck och gasas till förbannelse. Det gäller ju trots allt att fylla speltiden med fart i någon form.

Den lilla futtiga ramstory som finns går alltså ut på att det rätt misslyckade rånargänget behöver gömma sitt nyinförskaffade pengabyte de ganska nyss kommit över efter rån mot en värdetransport. Polisen är såklart snabb och sätter upp vägspärrar på de flesta vägarna med order om att genomsöka misstänkta förbipasserande. En listig idé om att gömma bytet bland en svennefamiljs övriga packning föds och sedan är det ju bara att ta tillbaka bytet vid väl vald tidpunkt. Eller?

Jim Caviezel hoppar in i rollen som ansträngd pappa med högsta önskan om att få ordning på sin familj, fru och två grabbar. Snart står det dock klart att Caviezel minsann inte är en sådan riktigt helyllepappa som vi kan tro. Besvärande lik i garderoben dyker upp och inte blir det bättre när the bad guys lägger sig i.

inget enar som lite rädsla

Ett manus som säkerligen använts många gånger förut stöps om med lite klyschiga nya scener, kryddas med lite standardaction och låter Caviezel gå från ifrågasatt till dagens klippa. Spelplatsen är den djupa södern med träsk och ensliga vägar. Det är okomplicerat och mest en väntan på hur finalen kommer att te sig rent visuellt. Hur den kommer att SLUTA behöver man liksom inte ens bry sig om. Dessutom fylld med irriterande ologik på sina ställen…men det gäller väl att inte hetsa upp sig i onödan antar jag då detta sannerligen inte är
A-filmsmaterial som avhandlas.

Färgrikt foto, fart och allmänt förolämpande i replikskiftena mellan de goda och onda. Mot Caviezel ställs James Frain som psykotisk ligistledare med tillhörande tokblick, och in från sidan dyker också Harold Perrineau upp, en gång den jävligt irriterande figuren Michael i Lost. Behöver jag ens skriva att han är minst lika irriterande här…?

Transit lämnar känslan ”jahaja” efter sig. I vissa lägen ganska snyggt tillverkad av en viss regissör Antonio Negret, men oj så förutsägbar och totalt ospännande i sitt manus. Inte dålig och inte bra. Den liksom bara är. Naturligtvis en direkt-till-DVD:are. Arkiveras snabbt under ”ok för stunden men glöm gärna snabbt”.

Frequency (2000)

Det här med tidshopp på film alltså. Är ju en speciell företeelse som man också bör förhålla sig på ett speciellt sätt till. Med andra ord: mycket fantasifullt.

Filmhistorien vet ju att visa på gott om exempel där det leks friskt med tidsbegreppen och alla dess konsekvenser som kan, och naturligtvis alltid gör det, inträffa när det snurras friskt på tidslinjen. Ibland blir det fånigt, ibland väääldigt ologiskt och ibland rätt roande. Då och då blir det också lite spännande, men det kanske hör till  sällsyntheterna trots allt.

Som här. En film som faktiskt lyckas efter lite snygga krumbukter få ihop historien tillräckligt mycket för att göra den både engagerande och bitvis rejält spännande. Att man dessutom lyckas väva in en kriminalhistoria som spänner över trettio år fast i samma stund med olika årtal är ganska anmärkningsvärt berömbart.

John Sullivan (Jim Caviezel) är polisen som lever lite i skuggan av sin bortgångne far  Frank (Dennis Quaid), traktens omtyckte brandman som omkom i en olycka för trettio år sedan. John har tagit över föräldrarnas hus och sitter mest och hinkar öl på kvällarna samtidigt som han (antar man) saknar sin pappa, besöker sin mamma då och då som bor i en lägenhet. Dröm därför om både hans och min förvåning när han hittar sin fars gamla kortvågsradioutrustning, får igång den och mot alla odds plötsligt får in en röst som känns märkligt lik någon speciell…Kanske har det mystiska norrskenet som uppenbarar sig över New York något med det hela att göra…?

Gregory Hoblit, regissör med öga för ofta rätt intressanta teknikthrillers, syr här ihop en historia som varvar scener mellan nutidens John, dåtidens Frank och deras minst sagt förvånade reaktion när de får kontakt med varandra. Här börjar nu tidsflummet göra sig ordentligt påmint, för vad är väl smartare än för John att nu varna sin far för den förestående olyckan som kommer att ta hans liv? Men vad kommer det att betyda för den fortsatta framtiden? Är det något vi luttrade filmnördar har lärt oss är det ju att man inte ostraffat ändrar på händelser i det förflutna utan konsekvenser…

Inbakat i den här synnerligen luriga historien ligger också ett kriminalfall med en olöst seriemördargåta som (lägligen) har sin ursprung för just trettio år sedan. Tillsammans kan nu far och son kanske börja snoka även i detta. Eller kanske skulle de låtit bli…?

Trots att det möjligen låter helfånigt blir det rejält underhållande och stegvis spännande ju längre filmen håller på. Dennis Quaid är naturligtvis helt rätt som Frank, hur kan man låta bli att gilla denne skådis undrar jag bara? Förutom sin jovialitet får Quaid ofta chansen att också visa att han faktiskt kan agera både trovärdigt och seriöst. Andrafiolen i filmen spelas av Jim Caviezel, och minnesgoda här på bloggen vet ju säkert nu att jag har lite svårt för denne figur, MEN här är han faktiskt helt ok och gör en av sina bättre prestationer som den lätt dystre sonen.

Frequency har både spänning och drama i samklang med en rejäl dos fantasi. Släpper man det logiska tänkandet och inte funderar alltför mycket på vad det är man tar del av så bjuds en riktigt underhållande, engagerande och rätt snygg anrättning. Lite oförtjänt bortglömd från början av förra deciennet.

”You went down 30 years ago pal you just don’t know it yet.”
 

Long Weekend (2008)

Ännu en i raden av till synes helt onödiga inspelningar av ett original från förr.

1978 kom den första filmen, ett alster från Australien som rönte viss framgång i avdelningen ”echo-thriller/rysare”. Nu då en ny aussie-regissör, Jamie Blanks, som känner sig tvungen att göra ny version med uppfluffade effekter och till råga på allt hyr han också in manusförfattaren till den första filmen! Sickna tokerier.

Peter och Carla ska ut och campa  i naturen, en avlägsen, omtalad, surfstrand lockar. Synd att påstå att paret njuter av varandras sällskap, glåporden och glirningarna haglar från ruta ett och man fattar på två röda att det inte är det bästa av förhållanden vi skådar. Hur bra är det att ge sig ut och campa då!? Speciellt som Carla säger sig hata tilltag som dessa. Den bufflige maken Peter framhärdar dock, och snart befinner de sig rätt ute i spenaten, låt vara ett underskönt landskap med en finfin strand. Planen är att möta upp ett par bekanta för ett par dagars R&R. Tror ni de dyker upp? Tror ni vårt par blir gladare av detta?

Både Peter och Carla beter sig dessutom allmänt svinigt mot naturen, slänger skräp hej vilt, hugger ned träd och agerar icke alls som man bör göra när man är gäst i naturen. Måttet rågas sannerligen när Peter helt hänsynslöst går illa åt en av havets många invånare, och verkningarna av parets framfart låter därmed inte vänta på sig.

En film att irritera sig på av många skäl. Förutom att det är en helt onödig version. Ett är Jim Caviezel som spelar över och tar helt orationella beslut (lyhördhet någon?). Hans motspelerska Claudia Karvan är inte bättre hon, pendlar från hysteriska utbrott till hånfulla verbala attacker och tillbaka till en sorts falsk märklig ömhet till sin make. Ordet naturlighet i skådisparets repertoar verkar inte finnas till hands. Filmen står ofta och stampar, som att den väntar på att komma loss… men inget händer. Och när det väl händer något så sker allt under några få minuter, vilket får mig som tittare att känna mig rätt blåst på konfekten.

Dessvärre kan man också irritera sig på att det faktiskt finns en underliggande historia som skulle kunna bli intressant, både det som sker på platsen, men även subploten mellan de båda makarna som man tyvärr bara väljer att snudda vid några pliktskyldiga minuter.

Long Weekend är snygg filmad australisk ödemark när den är som vackrast. Storyn haltar, men ok då…det finns potential för något annorlunda och udda, som dock slarvas bort med överspel och störande beteende från de två mänskliga inslagen i den här filmen. Och varför har jag så svårt för Jim Caviezel…?
Nu känns tummarna så där snälla igen.

”Mother nature has a dark side.”