The Vatican Tapes (2015)

Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Tja, nånstans känner jag ju att de nog får ta och bestämma sig lite i Hollywood. Hur de vill ha det med sin Jack Ryan.

Ganska styvmoderligt behandlad ända sedan Harrison Ford hade gjort sitt i rollen under 90-talet. Alec B var kanske den första, men visst var det ändå Ford som cementerade figuren lite..? ”Rebooten” (eller vad det nu var) 2002 med Ben Affleck i The sum of all fears tyckte JAG var en helt okej skapelse…men den eventuella franchisen dog uppenbarligen lika snabbt som tanken på en modern Ryan föddes. Då.

Nu är det andra bullar igen. På mindre än 15 minuter får man hela bakgrunden till Ryans anställning hos CIA. Här är det en ung, valpig, Ryan i Chris Pine´s gestalt som från London ser bitar av New York demoleras under 9/11. Han tar snabbt värvning i marinkåren, skeppas till Afghanistan och lyckas bli sårad (but of course). Snabb i tanke och handling är han redan uppmärksammad av det gamla goa CIA och via mentorn/rekryteraren och dagens gammelräv, Tom Harper (Kevin Costner) jobbar han snart åt Byrån med att snoka efter finansbrott på Wall Street som eventuellt kan leda till terrorhot mot landet.

Snabbt hopp i tiden och i dagens Ryssland förbereder skurkiga krafter både en ekonomisk och fysisk terrorattack mot USA. Ingen tycks se det, utom snokande Ryan som anar ugglor i mossen mot den lugubre affärsmannen Cherevin i Moskva. Bara att på order från Harper laga sig dit och skaffa bevis för misstankarna. Nu är ju Ryan ingen James Bond direkt, och får istället lita på snabb käft och tankeförmåga. Viss fysisk dramatik tycks ändå inte gå att undvika, tur då att räven Costner finns på plats med ett team för att vara backup åt finansanalytikern-gone-secret-agent Ryan. Mindre kul att sambon hemma i New York Keira Knightley (ja just HON av alla!) tror att allt fuffens som Ryan håller på med betyder att han vänstrar! (Åh vilken klyscha!). Snart kommer hon dock naturligtvis att få skåda sanningen IRL!

Jaha, hur är nu Pine som Jack Ryan då? Tja, varken superbra eller speciellt dålig skulle jag vilja hävda. Det är liksom ganska svårt att misslyckas med en roll som ändå inte kräver att du ska vara värsta Bond-snubben. Ryan ÄR ju lite osäker, lite klumpig som agent…men givetvis med en supersmart tänkande hjärna som kommer att få jobba för filmgaget. Pine gör sig ganska bra mot gamlingen Costner..som i sin tur dessutom känns helt rätt i sin roll som ljusskygg mentor åt den unge lärlingen.

Jovialiske Kenneth Branagh dubblerar idag som både badass-ryss och filmens regissör. Som Cheverin en typisk klyscha på alla skumma ryssar som någonsin förekommit på film…typ. Komplett med klatschig rysk brytning på engelskan. Branagh har dessutom studerat tillräckligt många moderna high-tech-thrillers för att misslyckas här. Okej, synd att säga att filmen bjuder på något som helst nytt under solen…men å andra sidan finns en viss skönhet och styrka i stabil inmallad underhållning också. Kan ju inte påstå att jag har tråkigt i Ryans sällskap i Moskva direkt.

liten kvällsprommis i Moskva. hundens täckmantel oklar.

Det som väl är en ganska puttrig historia överlag snäppar upp sig mot finalen då storyn tar ett lite extra hopp framåt, och tankarna går till den rätt fräsiga Clooney-rullen The Peacemaker från -97.

Trots att det ganska lätt går att irritera sig på Kneightley sköter hon sig rätt ok här. Hålls tillbaka lagom mycket för att man inte ska flippra ut mot henne för mycket. Pine är Pine och gör vad han kan med sin gubbe. Branagh spelar över, fast med stil, och Costner har den coolaste rollen av dom alla. Liten bonus för oss gamla Svedala-bor finns också då plötsligt Peter Andersson stövlar in från vänster som butter russkie…kul!

Jack Ryan: Shadow Recruit gör vad den ska. Varken mer eller mindre. Stöpt i gammal beprövad form som inte tar ut svängarna mer än den absolut behöver. Branagh har dock koll på sina grejer och ser till att underhållningen hålls stabil om än lite fantasilös kanske. Den första filmen som inte bygger på någon story av Ryans skapare Tom Clancy.
Men det går ju bra ändå. Bättre rulle än jag trodde.
Eller menar jag stabilare…?