#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star