Sommarklubben: The Rocketeer (1991)

RocketeerInnan regissören Joe Johnston var inne och styrde upp superhjältar i Marvelvärlden fuskade han lite i det fantasifulla ämnet redan i början på 90-talet.

Här en klyschig men ändå underhållande story om den unge bildsköne piloten Cliff (Billy Campbell) som i 30-talets Los Angeles försöker slå sig fram inom flyguppvisningsvärlden. The hottest thing to do, ungefär.
När han och kompanjonen Peevy (Alan Arkin) plötsligt snubblar över en synnerligen avancerad raketmotor tillhörande den inte helt okände Howard Hughes (Terry O´Quinn) händer det grejer! Peevy tillverkar snabbt en snygg hjälm åt Cliff, som upptäcker att man kan spänna fast motorn på ryggen…och vips har vi oss en mystisk hjälte som kan flyga över L.A.-himlen!

Stort rabalder och alla undrar vem den nye ”hjälten” i luften är! Så gör också Hollywood-skådisen/casanovan Sinclair (Timothy Dalton), som vill använda motorn för sin lugubra och mörka agenda. Cliff ser också förstås chansen att imponera på flickvännen Jenny (Jennifer Connelly) som såklart också uppvaktas av smilfinken Sinclair. Javisst, här står matinékänslan i finrummet och flirtar. Det är lite tramsig komik, lite 90-talseffekter mot greenscreen-skärmar och lite retrokänsla från ett gammaldags Los Angeles. Bygger på tecknad förlaga, och filmen lyckas fånga ”seriealbumstilen” ganska trivsamt.

Lägg till detta nazister, FBI-agenter och maffiatyper i slokhattar.
Putslustigt och föga djuplodande förstås. Mer som att ligga i en hängmatta en lagom varm sommardag och läsa en serietidning från förr…och som sedan fridfullt blåser iväg över gräsmattan utan att man saknar den.

Raketfart i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Sjukunderhållning x3

Inte Down and out in Bevery Hills, men väl i sjuksängen under ett par dagar.
Kan vara gött ibland, kan vara mest bara besvärligt ibland.
I mitt fall en sorts kombo av båda två. Någonstans mot slutet av det där speciella mans-lidandet kunde man ändå uppbåda tillräckligt mycket kraft för att underhålla sig själv med ett koppel filmer. Idag tar vi således ett par snabbkollar på alster som tittats igenom under den ofrivilliga ledigheten..

The Raid (2011)

Rekommenderad från både höger och vänster när snacket om Dredd gick som bäst.
Naturligtvis var jag tvungen att jaga fatt på den enligt nyfikenhetens alla gällande lagar. Och visst, här ser man direkt slående likheter, men ändå kanske inte samma story. Trots allt.

Ett höghus, ett badass som ska tas omhand av lagens långa arm. Mellan står dock ett antal våningar och horder, HORDER, av lojala kickassande, galna, hysteriska, fanatiska och brutalt viga medhjälpare som sannerligen inte tänker släppa en endaste polisman över tröskeln. För som sagt, det är en polisstyrka som har anlänt. Här ska tas i med hårdhandskarna en gång för alla. Uppenbarligen har flera krafter försökt förut men misslyckats. Superskurken sitter högt uppe i sin lya, förvissad om att dagens försök ska bli ännu en triumf för den kriminella sidan.

Här börjar det i hysteriskt tempo, matchas fint med viss spänning och råösig action från första bildruta, nästan iaf. Ett tag sitter man liksom bara och njuter av det graciösa underhållningsvåldet vars balett jag skådar. Lite som att tanken går ”hur fasen gjorde de det där…?” Det är glasklart renare och snabbare man-to-man-action än vad Dredd erbjöd, våldet känns närmare och det är en vansinnigt snygg uppvisning i nästan dansant martial-arts-närstrider. Poliserna lider förluster, men som vanligt finns det en liten snygg tvist inbakad samt en rättrådig hjälte.

Att en indonesisk (!) acctionstänkare skulle vara så underhållande kunde jag nog inte förutse. Låt vara att det är en britt som regisserat och författat hela kalaset. Storyn är så simpel så det nästan blir löjligt, men tack vare det ösiga tempot och de helt galna striderna som orkestreras upp ur allehanda vinklar, blir det sannerligen en underhållande stund.

Möjligen att den största förtjusningen klingar av fram mot finalen, kanske lite för mycket (utdraget…?) av det goda?
Dock, underhållning av fint märke så länge det varar!

Madagascar 3 (2012)

Kan en tredje del av en putslustig CGI-animerad skapelse verkligen ha något att komma med? Är inte allt uttömt nu i ämnet?
Kan man tycka och tro.

Desto roligare då att bli skönt överraskad när storyn faktiskt lyckas med att underhålla och roa på ett sådant där synnerligen förtjusande sätt. In på banan igen med vännerna från New York. Nu längtas det hem från Afrika, och varför inte ta vägen över Europa? Sagt och gjort, som dukat för att hitta på galenskaper naturligtvis. Och stöta på en rätt ruffig och sjaskig cirkus fylld med godhjärtade djuriska artfränder. Det handlar naturligtvis om vänskap, tillit och att duga precis som man är. Där fick väl producenterna som vanligt in sin lilla moralkaka dårå.

Men fram dit är det faktiskt beprövad men knäppt kul humor. Bäst är som vanligt pingvinerna och aporna. Fattas bara annat. Lejonet Alex med sitt gäng får också den här gången försöka hålla undan från den kvinnliga supersnuten DuBois (med en helskön Frances McDormand i röstväg) som uppenbarligen tagit det som sin livsuppgift att fånga gänget på rymmen. I övrigt är det som vanligt, Ben Stiller, David Schwimmer, Chris Rock och Jada Pinkett Smith förgyller röstskådespelet. Bryan Cranston, Martin Short och Jessica Chastain (som cirkusdjur) får vara de nya röstinslagen i dagens berättelse ihop med McDormand.

Har man sett de andra delarna vet man vad som väntar. Ändå känns det mesta fräscht, friskt och riktigt engagerande! Den där humorn som ligger och lite flirtar med oss vuxna som skådar rullen. Sådana här filmer blir jag aldrig för gammal för.
Att jag kunde bli så underhållen här trodde jag faktiskt inte på förhand.

Hot Fuzz (2007)

Vissa återtittar blir bara sådär härligt upplyftande.
Som här.

Nog för att jag alltid haft ett gott öga till detta äventyr signerat Edgar Wright med vännerna Simon Pegg och Nick Frost. Men att det var så underhållande hade jag faktiskt glömt bort lite. Eller är det möjligen så att man den här gången kunde ägna sig lite mer åt detaljerna, när det inte var så avgörande att följa med  storyn…?

Vansinnigt roligt blir det iaf med supersnuten från London, Nick Angel (Pegg) som omplaceras till den sömniga hålan Sandford när han är FÖR effektiv för Londonstatistiken. Kulturkrocken är fullständig när Angel inte riktigt kan anpassa sig till det minst sagt annorlunda klimatet i en liten engelsk by av bästa märke.
Men är det så lugnt egentligen? Vad är det som försiggår under ytan? Angel anar ugglor i mossen och börjar nysta.

Sprängfylld med snygga klyschor och passningar leker sig duon Pegg och Frost genom den här historien. Det är tokrolig humor på högsta nivå vill jag hävda. I alla fall när det gäller engelsk humor. Åh så bra de är på det, de där öborna. Wright tycks släppa loss varenda liten parodi på snutfilmer, kriminalare, schablontyngda hjältar och hejsan hoppsan.

Lägg till detta en finfint birollsgalleri med gamle Bond-Timothy Dalton i spetsen i en roll som han gör med den där härliga glimten i ögat. Storyn blir i all sin banala form riktigt sjutusan till rolig och underhållande, och det är som sagt detaljerna, minspelet och den tokroliga dialogen om högt och lågt som blir den stora behållningen.
En mycket rolig film.
Tål att ses med jämna mellanrum när kravet på brittisk actionkomedi kräver sin film…

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.