A Single Shot (2013)

Som en sorts blekare kopia av En Enkel Plan och No Country For Old Men. Fast med tydliga lillebrorskomplex.
Man har så att säga sett´et förr. Enligt klyschornas alla manualer.

Annars är jag nog lite svag för de här trashiga hillbillytyperna som verkar bo mitt ute i nowhere country på den amerikanska bystan.
Bygger ju såklart på att man lyckas skildra miljön på ett bra sätt. Vilket tidvis går hem. Alltid sevärde Sam Rockwell är losern John Moon som under en av sina regelbundna tjuvjakter i grannskapet råkar skjuta (!) en ung kvinna av misstag (kom igen, det är ingen spoiler).
Eländes elände. Plötsligt visar det sig dock att kvinnan också förfogade över ett stash med pluringar. Och vad ska döda med pengar till? Bättre väl att John tar cashen och gömmer kroppen sådär lite lagom samvetslöst?

Skulle han ju såklart aldrig gjort, då man kan ge sig den på att någon annan ALLTID äger de rikedomar man eventuellt ramlar över i ett filmmanus.

Nu blir det istället till att försöka hålla sig levande och försöka lista ut vem som vill ha pengarna tillbaka.
Ok saker med filmen: Sam Rockwell, bonnläpps-miljön, dialekterna, trashigheten, filmens mood, att det tog mer än halva rullen innan jag kände igen Jason Isaacs! (bra method-acting där eller bara dålig uppmärksamhet från moi..?)
Det mindre bra: har man sett de ovanstående filmerna har man sett den här, begåvade Kelly Reilly som Moons separerade fru används på tok för lite i filmen, Moons polare Simon (Jeffrey Wright) verkar sätta något sorts världsrekord i att mumla sig igenom rullen.

Ja, så det är väl som det är i rullar av den här sorten.
Glåmigt, dystert och sällan nåt att skratta åt.
Ok rulle. Men kanske för mycket kopia på ovanstående titlar.

Sweetwater (2013)

Lite återbesök i western-land igen. Tiden går alltså. Känns ju plötsligt som det inte alls var länge sedan mitt westerntema rullade för fullt. Hade dagens film varit aktuell då hade den naturligtvis ingått i ”utbudet”.

Som den westernälskare man nu är går det såklart inte att låta den här rullen passera förbi obemärkt. Idag hålls det kort…och koncist. Racka puckar och knappast något lullull eller tjabbiga detours. Som att läsa en serietidning…sort of. Kanske är det också så bröderna Logan och Noah Miller hade tänkt sig det hela i sitt nedplitade manus. Logan är den av dem som betrotts med regipinnen och han kör på med en hämnarhistoria av ganska klassiskt snitt. Mot en snygg backdrop av ökenlandskap och solnedgångar på prärien.

Sent 1800-tal i snustorra New Mexico. Hur ex-prostituerade Sarah (January Jones) och hennes man Miguel (Eduardo Noriega) hade tänkt sig att bruka den dammiga jorden går ju en annan citysvenne förbi, men där trälar de på iaf. Livet vore också bra mycket bättre om de inte hade fanatikern och religionstomten Prophet Josiah (Jason Isaacs) som närmsta granne. En dåre som utropat sig själv till Guds ställis i trakten. På sedvanligt manér predikas det i starka ord, lydiga henchemen håller ställningarna och tuktade kvinnor vet sin plats. Naturligtvis fördömer Josiah synd i alla former men det hindrar honom inte att avverka kvinnsen i sängen med rena löpande-bandet-metoden.

Att utmana denne galning är såklart inte dagens bästa val, men när Miguel gör det går det synnerligen illa. Han mördas kallblodigt av Josiah (kom igen..det är ingen spolier…hela filmens setup BYGGER ju på det!) och när Sarah får reda på katastrofen går hon bananas på sitt eget handgripliga sätt. In på banan från vänster också med den märklige ”mobile” sheriffen  Jackson (Ed Harris) som har sina randiga skäl att vistas i området. Också han upptäcker ganska snart vad Josiah är för lallare.

Ja, svårare än så är alltså inte dagens upplägg. När väl konflikterna är etablerade är det bara att ge sig på problemlösningen. Sarah tror verkligen inte på den gamla devisen att förlåta eller vända andra kinden till. Här jävlar ska stämmas i bäcken! The hard way! Predikant eller ej!

Vad jag gillar med den här historien är helt klart tempot, storyn segar aldrig till sig. Klippningen är kanske lite otraditionell i vissa lägen för att vara en western . Men det stör ju absolut inte. Ed Harris gör en mycket märklig kuf till sheriff. Ibland känns han ditstoppad för att fylla ut tiden, ibland gör han den mest oväntade sak. Och kom igen, allt som retar upp en dåre som Josiah måste ju bara bli underhållande. Jason Isaacs spelar kanske dagens roligaste roll? Att vara en elak jävel, och dessutom se riktigt illvillig ut, måste ju vara hur kul som helst. Josiah blir en sån där karaktär man omedelbart hatar när han kommer i bild. Vår hjältinna Sarah kör mer med de tysta känslorna. Uttrycken i hennes ögon skvallrar dock om vad hon känner och vad som är på gång. January Jones gör henne till en effektiv ..men kanske lite endimensionell hämnerska.
Å andra sidan bygger hela storyn på att det är paybacktime, så vem är jag att klaga.

det sista du lär se om du är ett badass

När allt obligatoriskt har avhandlats är det alltså business as usual. Det är ryckvis våldsamt och effektfullt blodigt, som det anstår en hämnarwestern….och Sarah drar sig inte för att skjuta mot kreti och pleti. Alla som står i förbund med Josiah är plötsligt lovligt byte.
Inte utan att filmen i sina bästa stunder faktiskt påminner om de otaliga 70-talare i genren som var sådär lagom stilistiskt våldsamma och spelade på känslor och krut mer än på realism. Till och med lite svart humor trycks in i handlingen, inte minst tack vare den udda sheriffen Jackson.

Sweetwater, aka Sweet Vengeance, är snyggt gjord, matar på i fint tempo och är precis så våldsam som en serietidningsstylad historia kräver. Tillför inget nytt i genren, men det behövs ju å andra sidan inte. Bara att en ny western ser dagens ljus är trevligt värre. Här kan man inte annat än luta sig tillbaka och njuta av hämnar-Sarah i lila finklänning…och hennes blodiga payback!
Smutt!

Hobby-cowboyen filmitch har också skådat hämndens timme, tyckte vi lika..?

Enhanced by Zemanta

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star