Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

A Single Shot (2013)

Som en sorts blekare kopia av En Enkel Plan och No Country For Old Men. Fast med tydliga lillebrorskomplex.
Man har så att säga sett´et förr. Enligt klyschornas alla manualer.

Annars är jag nog lite svag för de här trashiga hillbillytyperna som verkar bo mitt ute i nowhere country på den amerikanska bystan.
Bygger ju såklart på att man lyckas skildra miljön på ett bra sätt. Vilket tidvis går hem. Alltid sevärde Sam Rockwell är losern John Moon som under en av sina regelbundna tjuvjakter i grannskapet råkar skjuta (!) en ung kvinna av misstag (kom igen, det är ingen spoiler).
Eländes elände. Plötsligt visar det sig dock att kvinnan också förfogade över ett stash med pluringar. Och vad ska döda med pengar till? Bättre väl att John tar cashen och gömmer kroppen sådär lite lagom samvetslöst?

Skulle han ju såklart aldrig gjort, då man kan ge sig den på att någon annan ALLTID äger de rikedomar man eventuellt ramlar över i ett filmmanus.

Nu blir det istället till att försöka hålla sig levande och försöka lista ut vem som vill ha pengarna tillbaka.
Ok saker med filmen: Sam Rockwell, bonnläpps-miljön, dialekterna, trashigheten, filmens mood, att det tog mer än halva rullen innan jag kände igen Jason Isaacs! (bra method-acting där eller bara dålig uppmärksamhet från moi..?)
Det mindre bra: har man sett de ovanstående filmerna har man sett den här, begåvade Kelly Reilly som Moons separerade fru används på tok för lite i filmen, Moons polare Simon (Jeffrey Wright) verkar sätta något sorts världsrekord i att mumla sig igenom rullen.

Ja, så det är väl som det är i rullar av den här sorten.
Glåmigt, dystert och sällan nåt att skratta åt.
Ok rulle. Men kanske för mycket kopia på ovanstående titlar.

Flight (2012)

Är Denzel Washington en av de där ”stora” skådisarna i det moderna Hollywood? Kanske va? Titt som tätt dyker hans namn upp i rollistan, och efter 52 roller (enligt bibeln IMDb) har han säkert lyxen att sålla rätt friskt i urvalet som säkerligen dimper ned på hans bord. Ok, en del av hans rollval kanske kan diskuteras rent kvalitetsmässigt, men vad tusan..är man superstar så får man väl unna sig en skitfilm då och då..

Framför allt har Denzel, i mina ögon, gjort sig känd som en snubbe som liksom kan byta skepnad lite bara sådär. Som att han klarar av roller från alla fack. Good guy eller badass. Möjligen kan man ana en liten slentrian i hans rätt att agera på äldre dar. Både han och vi som tittare kanske vet att gubben klarar av att leverera, och då är det kanske lätt hänt att agera lite på rutin och halvfart.

Här har regissören Robert Zemeckis nu kallat in vår leading man att gestalta piloten Whip Whitaker, en man som sedan länge uppenbarligen glömt både moral, hälsa och ansvar i sitt yrke. Whip´s tanke med en bra start på dagen är att grunda med ett par rejäla stänkare och ett par linor kokain. Med ens blir hans slitna kropp rask och spänd som en fjäder. Synd bara att han valde fel dag för att spaka ett välfyllt passagerarplan. En otäck flygkrasch senare, där Whip mirakulöst räddat typ 96 av drygt 100 passagerare undan döden genom att flyga planet upp och ned under några minuter innan det slår i marken, är han talk of the town. Den illa sargade hjälten som gjorde underverk. Mindre smickrande blir det när det står att klart Whip gjort allt detta under droger och alkohols påverkan och är en tvättäkta missbrukare.

Alla som väntat sig någon slags flygfilm med stinna sekvenser blir naturligtvis besvikna här (även om flygkraschen är visuellt topnotch), för istället blir det en Denzel Washington som i det längsta förnekar sitt missbruk och den figur han blivit. Kontakten med sonen och ex-frun är minst sagt ansträngd och den enda vän han tycks ha är den nästan löjligt jovialiske langaren Harlin (John Goodman i lagom påfrestande roll). Inte ens mötet med en ung missbrukarkvinna på sjukhuset, Nicole (Kelly Reilly), tycks kunna få honom att söka hjälp. Utredningen om bakgrunden till olyckan fortgår och Whip känner hur sanningen kommer allt närmare offentlighetens ljus.

eftertankens kranka blekhet…?

Jaha.
Det är stabilt, det är snyggt och välspelat och det är dramatiskt. En mans karriär möjligen på väg ned i en mörk källare. Besvärliga omständigheter. Vem om någon kan gestalta denne strulputte om inte Washington? Jag litar på honom, jag vet att han fixar det, Och det gör han ju. Så bra att han är uppe för att kamma hem en tredje Oscar för bästa huvudroll 2012, att kanske lägga till de två han har. Grejen är bara att trots att jag njuter av Washingtons stabila skådespel, som inbegriper både nerver i dallring och fyllesnack, så berör han mig inte så speciellt mycket. Klart det är galet tragiskt synd om mannen jag tittar på, men hans öde är liksom inte dolt i oklart dunkel. Manuset följer den av Hollywood rätt stramt uppsatta mallen för hur en ”missbrukarfilm” ska hanteras.

Flight känns helt klart som Zemeckis allvarligaste film som regissör. Den är stabilt tillverkad och Washington känns naturligtvis som helt rätt man att gestalta vår olycksalige pilot. Visst bjuder han på känslor och återhållen frustration, men sådär superengagerande blir det aldrig. Ett drama från drömfabrikens A-formulär. En bra film helt klart, men utan större överraskningar.

Eden Lake (2008)

Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”