Sommarklubben: Spanarna (1987)

stakeoutRejäl trivsam feelgood på den här ytliga och lättsmälta thrillern från  det glada 80-talet!

Richard Dreyfuss och Emilio Estevez är de två kriminalarna Chris och Bill i Seattle som får i uppdrag att hålla koll på ex-flickvännen till en förrymd mördare. Kanske, kanske inte, kommer den brutale (med 80-talsmått mätt) rymlingen ”Stick” (Aidan Quinn) att kontakta sin gamla flamma Maria (Madeleine Stowe), vilken givetvis är ursnygg och bor ensam i ett lagom charmigt litet radhus (?).
Perfekt för våra polispellar att sitta och glo på snygg-Maria från en lägenhet tvärs över gatan.

Finfin underhållning från förr detta. Och håller än. Faktiskt. Regisserad av John Badham, household name på 80 -talet. Han lyckas rätt perfekt i mixen med smart humor, knashumor och lite svängig action mot slutet. Dessutom vässar det till sig när Chris kärar ned sig i Maria..men ju inte kan avslöja att han är snut som ska övervaka henne. Hahaha…Dreyfuss vita lögner är härlig humor.

Lever högt på  det trivsamma samspelet mellan Estevez och en inspirerad Dreyfuss.
Bästa scenen i rullen KAN vara när de två snutarna kastar kända filmcitat mellan varandra och Dreyfuss INTE känner igen en ikonisk replik från Hajen! Underbart!

Bra exempel på actionthriller/komedi från förr som hade en liten touch av ”det”.

Spaning i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: De 12 apornas armé (1995)

Ibland är det ju ändå för märkligt hur man kommer till att se vissa filmer.
Och för den delen att återtitta på dem. Liksom varje nördig filmälskare gillar jag att återvända till filmer. Se dem igen efter en tid. Återuppleva det som från början gjorde att man ville spara på filmen eller se till att införskaffa den. Ja, en del menar att jag har ett alldeles för stort arkiv av rullar.
Ja, en del menar att det är hur galet som helst att hålla på och spara på sig filmer som man redan sett! ”Man vet ju hur det går”! Duhh!

Ni fattar ju att jag inte ens tar den där sista diskussionen. Men då utgår jag ju såklart från att ni är lika mycket filmnörd som en annan. Och just idag var det banne mig riktigt great att vara en filmtok med ett alldeles för stort arkiv av rullar. Det hela började faktiskt som en utmaning på det ökända FB. Det gällde att välja ut den filmposter man tyckte var snyggast från en specifik regissörs verk. Bloggvännen Sofia på Rörliga bilder… var den som gav mig min utmaning; den egensinnige regissören Terry Gilliam. Spontant, faktiskt det första som slog till i skallen, tänkte jag på dagens film. Bara sådär. Naturligtvis ledde det ena till det andra, en omedelbar lust att också SE rullen igen. Det var trots allt ett bra antal år sedan.

Full fart in i arkivet. Visst hade jag väl den liggandes någonstans!? Jodå,* host host*..där på den lite dammiga hyllan med alster från sena 80-talet och första hälften av 90-talet. En snabbt svep med dammtrasan och sedan plats i soffan!

Världen i framtiden runt 2035 är ingen rolig plats.
En enorm epidemi har mer eller mindre förintat all jordens befolkning. De som finns kvar lever under jord där skarpa hjärnor och lustiga kufar micklar på VAR och NÄR viruset egentligen uppstod. Kanske man kan försöka resa tillbaka i tiden och skaffa sig information om den förestående katastrofen (hur taskigt livet på jorden än är…har man uppenbarligen inga problem med varken teknik eller medel…)? I denna sedvanligt murriga Terry Gilliam-värld ser det mesta naturligtvis lite konstigt och märkligt ut. En sorts steampunk med synnerligen skitiga och aviga förtecken? Som att hans Brazil gjort en liten påhälsning och lämnat avtryck kanske. Och så James Cole (Bruce Willis). En sorts fånge som då och då låter sig skickas upp till den karga och ogästvänliga jordytan och där samlar in prover för kufarna att undersöka. Scenerna från ett övergivet och förfallet snöigt Philadelphia är olycksbådande snygga!

Nytt uppdrag för James. Mot att bli benådad går han med på att skickas tillbaka i tiden till 1996 då man tror att katastrofen bröt ut. Felkalkylering dock och James hamnar i Baltimore 1990, blir direkt klassad som ett psykfall och hamnar på dårhus. Dock inte utan att väcka intresset hos den kvinnliga läkaren Kathryn (Madeleine Stowe). För James del kan vistelsen på the nutty house plötsligt ändå vara av intresse då han träffar på den minst sagt störde Jeffrey Goines (Brad Pitt i UNDERBAR roll!) som mumlar om ”de 12 apornas armé”, just samma uttryck som framtidskufarna redan har lyckats få fram information om!
Är detta nyckeln till mysteriet!? Vet dåren Pitt mer om vad som väntar!?

Att se rullen igen är som att sugas in lite i Gilliams knäppa hittepåvärld. Eller sagovärld om man så vill. Som vanligt bygger den märklige regissören sina filmer mest runt rollerna och sättet de framställs på. I ett manus som snurrar allt snabbare ju längre filmen håller på, finns just Willis där och framstår plötsligt som den enda vettiga i sammanhanget. Trots att oddsen är emot honom. Madeleine Stowe gör bra ifrån sig som Kathryn, men i slutänden kan det inte hjälpas att hon ändå blir mer av en sidekick till Willis och hans drama. Nu gör inte det så jäkla mycket då hela ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Speciellt Brad Pitt är sensationellt bra som knäppgök. Minspelet, kroppsrörelserna, engagemanget. Det här kan vara en av hans bästa insatser någonsin! Oscarsnomineringen lät förstås inte vänta på sig.

Vad är då filmen? Drama? Sci-fi eller nån sorts galen svart komedi? Som vanligt går det inte riktigt att svara på när det gäller Gilliam. Han är nog där och petar i det mesta skulle jag vilja påstå. Manuset gör sig i vissa lägen lite svårare än vad det är. Men så plötsligt vänder vissa element och man ser ett samband. Överlag fungerar filmen listigt och leder med små brödsmulor mot den märkliga sanningen. Fortfarande fräscht överraskande trots att man redan sett filmen och kan den grundläggande storyn. Även om det nu kanske handlar mer om att njuta av detaljerna när man återser filmen, lyckas den med att engagera otroligt bra i sitt berättande.

12 monkeys

knasklubben håller möte

Återigen visar Willis att han är som bäst när han spelar sunkig och skitig pajsare med märkligt beteende. Stowe har jag alltid gillat. Brad P tror jag att jag näst intill älskar som skådis. Lätt uppe där på min 10-topp när det gäller manliga skådisar. Christopher Plummer och David Morse får också plats i den rätt vassa rollistan. Terry Gilliam har baserat sin knasiga historia på den franska Terrasen från -62 och kryddat den med sina egna påhitt. Trots sin sedvanliga Gilliam-stämpel är det möjligen ändå en av de mest Hollywood-vänliga rullar han gjort?

De 12 apornas armé är både listig och underhållande. Dramatisk och märklig. In mot finalen inser man plötsligt hur allt hänger ihop och så dags får man också släppa alla de logiska loopar som skulle kunna förstöra hela kalaset. Det gäller att låta Gilliam underhålla med det som utspelas visuellt istället för att man börjar tänka för mycket. Vinner på sitt helhjärtade engagemang hos skådisarna.
Ett mycket bra återseende.

The Last of the Mohicans (1992)

Att ta sig an en modern filmatisering av James Fenimore Cooper´s berömda äventyrsroman är utmaning så god som någon. Michael Mann, med sin speciella bildstil och sinne för färger, fick till slut efter budgetproblem till det något sånär.

Mann´s originalversion klockade in på över 3 timmar vilket fick filmbolaget att slå backut och kräva en trimning med saxarna. Det hjälpte inte att Mann refererade till eposkänslan och huvudrollsinnehavarnas karaktärsutveckling. Trots att vi hittar både Daniel Day-Lewis och Madeleine Stowe i frontlinjen ansåg filmbossarna att filmen på inget sätt var att betrakta som en A-film i nivå med tex Dansar med vargar.

Kvar efter omklippningen är knappt två timmars hygglig underhållning om Hawkeye, en europé uppfostrad av Mohikanindianerna, som tillsammans med sin ”bror” Uncas och ”pappa” Chingachgook, i skuggan av kriget i nordamerika mellan den engelska kolonialmakten och fransmännen 1757 , tar sig an att eskortera syskonparet Alice och Cora Munroe till sin far befälhavaren i ett fort i frontlinjen. Vägen genom den amerikanska vildmarken kantas av allehanda faror i form av fientliga indianstammar och krigiska trupper från olika kontinenter. Cora (Stowe) blir naturligtvis galet förälskad i den märklige halvindianen Hawkeye (Day-Lewis).

Tyvärr märks det rätt uppenbart att filmen är omarbetad. Vissa segment är för korta för att man ska ta till sig innebörden. Manuset håller ihop, men känns tunnt och styvmoderligt behandlat. Det känns som att det främst är just karaktärsutvecklingen som fått stryka på foten. Mann´s snygga panoreringar över landskapet och många scener från vildmarken går också förlorade när bilderna trycks in i en tv-ruta, vilket helt klart gör att detta känns som en historia som ska spridas ut på stor filmduk.

Den action som finns kvar är stabilt utförd, men det märks också att Mann justerat ned filmvåldet till en mer rumsren nivå, tex är Braveheart mer vågad och dröjder kvar en sekund längre i effekter och detaljer. Daniel Day-Lewis, för dagen i böljande långt hår, gör vad han kan med sin figur trots att han inte på långa vägar är lika intensiv som vi är vana att se honom men det räcker ändå så pass långt att både Cora och jag som tittare ska sympatisera honom och hans två Mohikan-kollegor. Standardnivå på de övriga skådisarna och vi bjuds naturligtvis på den beskärda delen av den engelska drygheten vad gäller tron på sig själv stormakt under den här tiden.

The Last of the Mohicans får ändå anses ok trots sina brister. Musiken är lagom överdådig och fotot ganska snyggt när det väl får ta plats. Manuset haltar som sagt en aning och historien känns lite abrupt avslutad. Onekligen skulle det vara intressant att se Mann´s färdiga original någon gång.

”Death and honor are thought to be the same, but today I have learned that sometimes they are not.”