The Last of the Mohicans (1992)

Att ta sig an en modern filmatisering av James Fenimore Cooper´s berömda äventyrsroman är utmaning så god som någon. Michael Mann, med sin speciella bildstil och sinne för färger, fick till slut efter budgetproblem till det något sånär.

Mann´s originalversion klockade in på över 3 timmar vilket fick filmbolaget att slå backut och kräva en trimning med saxarna. Det hjälpte inte att Mann refererade till eposkänslan och huvudrollsinnehavarnas karaktärsutveckling. Trots att vi hittar både Daniel Day-Lewis och Madeleine Stowe i frontlinjen ansåg filmbossarna att filmen på inget sätt var att betrakta som en A-film i nivå med tex Dansar med vargar.

Kvar efter omklippningen är knappt två timmars hygglig underhållning om Hawkeye, en europé uppfostrad av Mohikanindianerna, som tillsammans med sin ”bror” Uncas och ”pappa” Chingachgook, i skuggan av kriget i nordamerika mellan den engelska kolonialmakten och fransmännen 1757 , tar sig an att eskortera syskonparet Alice och Cora Munroe till sin far befälhavaren i ett fort i frontlinjen. Vägen genom den amerikanska vildmarken kantas av allehanda faror i form av fientliga indianstammar och krigiska trupper från olika kontinenter. Cora (Stowe) blir naturligtvis galet förälskad i den märklige halvindianen Hawkeye (Day-Lewis).

Tyvärr märks det rätt uppenbart att filmen är omarbetad. Vissa segment är för korta för att man ska ta till sig innebörden. Manuset håller ihop, men känns tunnt och styvmoderligt behandlat. Det känns som att det främst är just karaktärsutvecklingen som fått stryka på foten. Mann´s snygga panoreringar över landskapet och många scener från vildmarken går också förlorade när bilderna trycks in i en tv-ruta, vilket helt klart gör att detta känns som en historia som ska spridas ut på stor filmduk.

Den action som finns kvar är stabilt utförd, men det märks också att Mann justerat ned filmvåldet till en mer rumsren nivå, tex är Braveheart mer vågad och dröjder kvar en sekund längre i effekter och detaljer. Daniel Day-Lewis, för dagen i böljande långt hår, gör vad han kan med sin figur trots att han inte på långa vägar är lika intensiv som vi är vana att se honom men det räcker ändå så pass långt att både Cora och jag som tittare ska sympatisera honom och hans två Mohikan-kollegor. Standardnivå på de övriga skådisarna och vi bjuds naturligtvis på den beskärda delen av den engelska drygheten vad gäller tron på sig själv stormakt under den här tiden.

The Last of the Mohicans får ändå anses ok trots sina brister. Musiken är lagom överdådig och fotot ganska snyggt när det väl får ta plats. Manuset haltar som sagt en aning och historien känns lite abrupt avslutad. Onekligen skulle det vara intressant att se Mann´s färdiga original någon gång.

”Death and honor are thought to be the same, but today I have learned that sometimes they are not.”