Duell i Söderhavet (1968)

Den egensinnige John Boorman´s blott andra film som regissör, men en stilsäker förövning till kommande alster som Deliverance och Excalibur.

Historien är lika enkel som den blir underhållande, en amerikansk pilot (Lee Marvin) skjuts ned över Stilla Havet under andra världskriget och tar sig iland på en ö, dessvärre samma ö som den redan strandsatte japanske kapten Kuroda (Toshiro Mifune) befinner sig på. Upplagt för konflikt i liten skala alltså, till en början ägnar sig de två fienderna mest åt en sorts katt- och råtta-lek med varandra där Kuroda gör allt för att försvara det färskvattenförråd han byggt upp, och vi bjuds på otaliga (och rätt roliga) exempel på ”herre/tjänare-leken”.

Så småningom går det upp för de två nödställda att de måste samarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig från den vackra men ödsliga ön mitt ute i ingenstans. Ett gemensamt flottbygge är ju alltid en början.

Det här är en högst underhållande film, med ett effektivt anti-krigstema som grund. I ett manus där dialogen är näst intill obefintlig är det upp till de båda aktörerna att leva ut sina känslor medelst kroppspråk och tillrop. Svart humor saknas inte och bland det mer roliga är när de två grälar med varandra på sina respektive språk. Men det är också en effektiv påminnelse om att man inte alltid behöver tala samma språk för att göra sig förstådd.

Boorman utnyttjar scenografin till max, bjuder på förföriska och pastellrika bilder av solnedgångar i Stilla Havet, en grönskande djungel och en ljudkuliss som blir än mer effektfull i avsaknaden av talad dialog. Till och med filmens score av den icke helt okände Lalo Schifrin används mycket listigt för att spegla det som händer i filmen. Både Lee Marvin och den lika legendariske Mifune är helt rätt i sina roller, speciellt Mifune utstrålar en enorm pondus och beslutsamhet trots sin utsatta position. Det man möjligen kan knorra lite om är det minst sagt udda slutet, men det är dock inget som påverkar helheten av upplevelsen.

Duell i Söderhavet är ett snyggt drama, med obefintliga inslag av action och explosioner. En färgstark berättelse om två män från olika läger och kultur som trots krigets helvete hittar en sorts samförstånd mitt i allt det galna som händer. Jag såg den första gången i slutet på 70-talet på tv, och numera har den sin stadiga plats i klassikerhyllan där den plockas ned för återtitt  vid väl valda tillfällen.

”Oh, for a second I thought you were a Jap…”

3 kommentarer på “Duell i Söderhavet (1968)

  1. Ping: Hell in the Pacific (1968) | Rörliga bilder och tryckta ord

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.