#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Duell i Söderhavet (1968)

Den egensinnige John Boorman´s blott andra film som regissör, men en stilsäker förövning till kommande alster som Deliverance och Excalibur.

Historien är lika enkel som den blir underhållande, en amerikansk pilot (Lee Marvin) skjuts ned över Stilla Havet under andra världskriget och tar sig iland på en ö, dessvärre samma ö som den redan strandsatte japanske kapten Kuroda (Toshiro Mifune) befinner sig på. Upplagt för konflikt i liten skala alltså, till en början ägnar sig de två fienderna mest åt en sorts katt- och råtta-lek med varandra där Kuroda gör allt för att försvara det färskvattenförråd han byggt upp, och vi bjuds på otaliga (och rätt roliga) exempel på ”herre/tjänare-leken”.

Så småningom går det upp för de två nödställda att de måste samarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig från den vackra men ödsliga ön mitt ute i ingenstans. Ett gemensamt flottbygge är ju alltid en början.

Det här är en högst underhållande film, med ett effektivt anti-krigstema som grund. I ett manus där dialogen är näst intill obefintlig är det upp till de båda aktörerna att leva ut sina känslor medelst kroppspråk och tillrop. Svart humor saknas inte och bland det mer roliga är när de två grälar med varandra på sina respektive språk. Men det är också en effektiv påminnelse om att man inte alltid behöver tala samma språk för att göra sig förstådd.

Boorman utnyttjar scenografin till max, bjuder på förföriska och pastellrika bilder av solnedgångar i Stilla Havet, en grönskande djungel och en ljudkuliss som blir än mer effektfull i avsaknaden av talad dialog. Till och med filmens score av den icke helt okände Lalo Schifrin används mycket listigt för att spegla det som händer i filmen. Både Lee Marvin och den lika legendariske Mifune är helt rätt i sina roller, speciellt Mifune utstrålar en enorm pondus och beslutsamhet trots sin utsatta position. Det man möjligen kan knorra lite om är det minst sagt udda slutet, men det är dock inget som påverkar helheten av upplevelsen.

Duell i Söderhavet är ett snyggt drama, med obefintliga inslag av action och explosioner. En färgstark berättelse om två män från olika läger och kultur som trots krigets helvete hittar en sorts samförstånd mitt i allt det galna som händer. Jag såg den första gången i slutet på 70-talet på tv, och numera har den sin stadiga plats i klassikerhyllan där den plockas ned för återtitt  vid väl valda tillfällen.

”Oh, for a second I thought you were a Jap…”