#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Tema Western: Rio Bravo (1959)

Här kom så John Wayne´s och regissören Howard Hawks´ svar på Gary Cooper´s insats i High Noon. Det var ingen större hemlighet att Wayne avfärdade Coopers film som mjäkig och inte alls i stil med hur han tyckte att en sheriff skulle bete sig inför en hotande konflikt. (Att han sedan erkände långt senare att han nog i alla fall skulle ha velat spela Coopers roll är ju ändå lite småroligt…)

Nåväl, dagens historia är dessutom en av de där riktigt berömda westernfilmerna från epoken 50-60-talet. Helt klart i samma klass som både just High Noon och The Searchers. Stöpt i samma patenterade form; ett hot, överdramatiska dialoger, ett rejält klimax mot slutet och en släng av den rätt absurda men inte oävna humorn. Wayne känns ju som något av en expert på att avlossa syrliga kommentarer i tid och otid just runt dessa årtionden när hans stjärnstatus peakar ordentligt. Regissör Hawks var både en legendar och känd som lite hårdflörtad. I den här filmen fick tex en av birollsskådisarna kicken redan innan filminspelningen börjat på allvar då han dels hade dykt upp med stadig baksmälla och dessutom haft fräckheten att kalla regissören vid förnamn! Hårda bud.

här käbblas det mest hela tiden

Själva historien då? Jo, här är Wayne den stabile och tuffe sheriffen John T. Chance som i filmens början arresterar den fräcke Joe Burdette (Claude Akins) vilken helt skamlöst skjutit ned en oskyldig cowboy på saloonen. Burdette förpassas snabbt till finkan där han nu får invänta att en US Marshal rider förbi och tar med sig honom till en rättegång. Problemet är bara att statssheriffen dröjer ännu ett par dagar och att Joe Burdette´s bror är en mäktig ranchägare som kommer att göra allt för att försöka förhindra att Joe förs ur staden. Läge att barrikadera sig på sheriffkontoret alltså för vår hjältesheriff och försöka hålla stånd. Till sin hjälp har han krymplingen Stumpy (Walter Brennan), utrustad med en osande svada, och den alkade ex-vicesheriffen Dude (Dean Martin) som i början mest ser ut som något katten kräkts upp. Vartefter ökar också möjligen oddsen till framgång något när det unga revolveresset Colorado Ryan (Ricky Nelson) ansluter sig i gänget.

Det blir en rätt rak historia, det hela handlar om väntan. Hjältarna avvaktar och spejar. Skurksen ligger ständigt på lur och försöker då och då överlista den stoiske Chance som dock oftast är beredd. Enda gånger han tappar kontrollen är egentligen när han konfronteras med den mystiska kvinnan Feathers (en ung Angie Dickinson) som han dras till. Jojomen, upplagt för lite romantik mitt i alla skumraskheter alltså. I övrigt följer filmen uppställd mall där till och med lite social omsorg visas då Chance tar hand om den försupne Dude och ser till att han tar sig i kragen, givetvis efter att det kärvat till ordentligt under ett par minuter. Samspelet mellan Wayne, Martin och gamle Brennan är riktigt underhållande. Speciellt Dean Martin gör nog en av sina bästa filmroller här som den försupne Dude.

the duke med tunghäfta framför snygg-angie

Ja du behöver naturligtvis inte fundera speciellt mycket på hur det ska gå. Filmen är rätt lång för vad den har täckning för, då handlingen egentligen inte är så speciellt komplicerad. John Wayne knallar mest runt och ser ömsom arg, ömson förvånad ut. Hans skådespel går lite på halvfart, men å andra sidan hade han ju vid den här tidpunkten sådan pondus att det egentligen räckte med att han bara visade sig rakt upp och ned. Dåtidens popidol Ricky Nelson och entertainern Martin missar naturligtvis inte chansen att, när läget är som mest spänt, stämma upp i lite lagom käcka countrydängor när det sällskapet sitter och häckar på sheriffkontoret. Realistiskt bisarrt men naturligtvis helt logiskt enligt 50-talets westernprinciper.

Rio Bravo är rätt klämkäck, lite ansträngt konstruerad i manuset där bla Wayne genom nästan hela filmen håller en stenhård attityd. Blev då The Dukes svar på Coopers film en ordentlig känga? Njae, det kan man nog inte säga. High Noon framstår fortfarande som den mest seriösa av de två. Men en rejäl western från en gyllene tidsålder är detta dock och underhållningsvärdet är fortfarande nostalgiskt trevligt. En av de mer minnesvärda historierna från förr.