#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Flickan ovanpå (1955)

Men det är väl för gött ibland att kunna återvända till de där filmerna från förr.
När allt var lite tramsigare, ytligare, tillrättalagt men frejdigt underhållande. För det mesta, är väl bäst att tillägga.

I dagens rulle skojas det friskt med manliga och kvinnliga roller, och framför allt med äktenskapet och dess tillit. Het sommar i New York betyder att de äkta männen skickar iväg barn och fru ut till sommarställen och sommarläger eller vad det nu kan vara, för att själva lida arbetsdagens alla kval. Så också familjeförsörjaren Richard Sherman. Iväg med son och fru medelst tåg ut mot grönskande natur och själv ser han framför sig ensamma kvällar i den lilla lägenheten där de bor. I värmen. Med hemtaget jobb att dyka ned i.

Naturligtvis blir det av detta intet då plötsligt de bortresta grannarnas lägenhet ovanpå hyrs ut till det blonda bombnedslaget The Girl (hon har faktiskt inget namn under hela filmen!), och Richards frestande tankar börjar vandra i takt med att kvinnan med sedvanligt 50-talsmanér flirtar in sig hos vår huvudperson och får hans hormoner att gå bananas.

Allt i komikens tecken såklart, men under ytan ligger egentligen en för sin tid provocerande frågeställning om frestelser, äktenskapets plikter och tillit. Allt naturligtvis avhandlat inom ramen för reglerna i Hollywood detta årtionde. Filmen bygger i sin tur på en otroligt framgångsrik pjäs, The Seven Year Itch som spelades hela 1141 gånger på Broadway. När så det var dags för filmversionen kallades originalförfattaren in för att justera till ett filmmanus samtidigt som man strök eller kortade ned de ”värsta” anspelningarna på sex och omoraliska undertoner. Tom Ewell som hade spelat Richard Sherman alla gånger på scen fick fortsatt förtroende att agera framför filmkameran, men när det gällde den kvinnliga huvudrollen ville filmbossarna ha pang för pengarna och gav rollen till Marilyn Monroe. Uppdraget att ta filmen i hamn gavs till rutinerade esset Billy Wilder bakom kameran och sedan var det bara att tuta och köra.

Själv är jag ju lite svag för det här med filmade pjäser som uteslutande utspelas på ett och samma ställe. Perfekt läge här med andra ord. Familjen Shermans lägenhet med tillhörande terrass utnyttjas flitigt i de komiska och lite jönsiga situationer som uppstår. Inget fel på samspelet mellan Ewell och Monroe. De har en härlig kemi mellan sig och gott om utrymme att avlossa diverse dubbeltydiga meningar i dialogen. Just Ewell känns oerhört klockren som den samvetsplågade familjefadern. Sådär charmigt larvigt kul också att han i tid och otid lagom övertydligt pratar för sig själv om vad han tänker på, som man gjorde på film förr för att filmpubliken verkligen skulle fatta vad som hände.

Trots Marilyns goda humör och lättsamma sätt genom hela filmen, skvallrar historien om att det ofta var problem att få henne att fixa sina repliker. Depressioner och kanske ett och annat missbruk i någon form satte filmfolket på hårda prov. Hon kom sällan i tid och regissör Wilder fick enligt uppgift använda uppemot 40 tagningar innan han var nöjd med hennes insats i de olika scenerna. Av detta syns ju dock inget i det färdiga resultatet, och framgången lät inte vänta på sig. En av de mer succéfyllda komedierna från 50-talet. Trots att budget och tidsschema spräcktes på grund av den instabila kvinnliga stjärnans lynnighet.

familjeman med livlig fantasi..

Det intressanta såhär 58 år senare är att se hur slugt och snillrikt manuset slingrar sig förbi det snuskiga och ”omoraliska” och ändå antyder det nästan hela tiden mellan raderna. Den publikfriande komiken döljer en del, men historien vinglar ändå farligt nära det som måste ha ansetts tillåtet för sin tid. Ewell och Marilyn gör dock det hela till en rätt oförarglig, dock lite småkittlande och underhållande stund. Men man får naturligtvis akta sig för att studera manliga och kvinnliga roller för mycket här. Rent jämnställdhetsmässigt är det rena minfältet.

Flickan ovanpå blir en ganska dialograpp och lite lagom provocerande tillställning. För sin tid. Idag naturligtvis rent tramsig och schablonstyltig vad gäller kvinnligt och manligt. Annars en av de mer roliga komedierna från denna tidsålder ändå tycker jag (där den hårt utpekade familjemoralen NATURLIGTVIS segrar till slut ändå) och väl värd att kika på om man inte sett den ännu.
Trevligt tidsfördriv från förr.