Gåten Ragnarok (2013)

Yes. Gåten. Med e. Det är ju norskt frifräsaräventyr för tusan!

I samma frejdiga anda som Trolljegeren kommer denna mustiga och fantasifulla historia. Arkeologerna Sigurd (Pål Sverre Hagen) och Allan (Nicolai Cleve Broch) blir så till sig av en gammal vikingaupptäckt att de håller på att smälla av. Sigurd så pass att han glömmer bort sina barn och skolavslutningen innan sommaren. Som plåster på såren utlovas semesterresa till Medelhavet av den något virrige änkemannen. Fast det var ju fram till den nya upptäckten som kollega Allan drog hem förstås. Att vikingar minsann hade nåt fuffens för sig uppe i norra Norge, i det som idag är ingenmansland mellan Norge och Ryssland. Vore det inte mer spännande för hela familjen att undersöka VAD exakt vikingarna pysslade med där…och kanske till och med varnade för? Så… vips hoppar vi ut i vildmarken! Skogar, fjäll och bortglömda sjöar. Den lilla expeditionen har dessutom utökats med en skum vägvisare samt svenska Sofia Helin (!) som tuff fixartjej.

Jodå, men detta är ju icke kattskit alls från våra grannar i väst! Å andra sidan är jag sällan orolig när norskarna får för sig att ta klivet in i äventyrsberättelser med lagom avancerad action och specialeffekter. Nästan så man skulle vilja känna att Spielbergs ande vilade över det här familjeäventyret. Det går nog om man anstränger sig lite.

Småputtrigt och lagom jönsigt. I vissa lägen lite over-the-top kanske, men vaddå…sånt förhöjer väl bara äventyrsfeelingen. Oerhört snygg rulle. Effekterna är både lökiga och snillrika när budgeten sätter gränser. Och så fantasifull värre förstås! Tacksamt att leka med vikingamyter och legender.
De kan de där norskarna.
Här har man inte tråkigt.

Annonser

Kon-Tiki (2012)

Har man i skolan hängt med på historielektionerna, alternativt är någorlunda intresserad av nutidshistoria, är chansen rätt stor att Thor Heyerdahls märkliga bedrift från 1947 är lite bekant ändå. Kanske i den bemärkelsen att man VET att det skedde, men inte riktigt HUR och under vilka omständigheter den äventyrlige norrmannen en gång för alla tänkte bevisa sin tes om att det minsann var både möjligt och troligt att Polynesien blev befolkat av invånare från Sydamerika som använt sig av havsströmmar för att segla västerut på egenhändigt tillverkade flottar. Och då snackar vi ju sannerligen pre-Columbus tid!

Låt vara att ”the real” Heyerdahl och co filmade sin resa och gjorde spännande långfilmsdokumentär i färg av resan redan 1950 och fick folk att vallfärda till biograferna (brukar också vevas på statstelevisionen med ett par års mellanrum sisådär). För de yngre generationerna är det möjligen ändå föga känt vad hela projektet gick ut på och varför.

Hugade producenter och annat fint filmfolk från Norge vill nu alltså råda bot på detta, och har därför plöjt ned en herrans massa norska (olje?)pengar i denna film som med en budget på drygt 103 miljoner svenska kronor dessutom blivit den dyraste norska filmen genom tiderna.
Och…det märks.

Kanske inte så mycket på innehållet, där handlar det som vanligt om mer standardutförande i dramat. Eftersom det är en historia där det mesta är känt handlar det mer om att spetsa till vissa händelser och ögonblick så att det blir lite intressant och spännande i rent underhållningssyfte. Jag är övertygad om att manuset tar sig behövliga överdrifter med verkligheten för att passa sitt syfte, och det är väl inget fel i det. För kom igen, hur gör man en historia om ett gäng snubbar på en flotte mitt ute på Stilla Havet engagerande i nästan två timmar?

Och det är här filmens stora grannlåt och utgiftspost kommer in; snyggheten. Sällan har jag sett ett Stilla Hav se så blått och förföriskt ut, eller en solnedgång så enorm. Filmen är en teknisk tjusning av bästa Hollywoodmärke och regissörerna (för det är en duo) använder sig listigt och effektivt av de bästa specialeffekterna som går att uppbåda. Vilket förnämligt gör att jag sällan kan avgöra vad som är på riktigt och vad som är cgi. Trots den givna faktiska utgången av Heyerdahls vedermödor är kända från början, blir det dramatiskt och lite småspännande när både interna konflikter, obehagliga möten med havets invånare (av varierande storlek och fruktan) samt ett och annat tropiskt oväder, ska avhandlas.

Innan dessa fysiska vedermödor tar sin början läggs ett antal pliktskyldiga minuter på att vi ska lära känna människan Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) lite bätte. Funkar väl sådär, mest framstår han som en obotlig romantiker med ett äventyrligt sinne. Vilket bla får till följd att han mer eller mindre är beredd att åsidosätta sin hustru Liv (Agnes Kittelsen) utan några större krusiduller, allt för att ”leva sin dröm”. Här märks det att historien hellre vill fokusera på det som komma skall, än att fortsätta gräva i känslorna mellan makarna Heyerdahl. Och tänk, just det var en sida av historien som i alla fall jag inte kände till så mycket om. Hur påverkades hustrun av allt detta? Hur fick hon vardagen att fungera? Vad sade hon till parets barn? Visserligen får man en pliktskyldig sammanfattning av hur det gick för alla som var inblandade på ett eller annat sätt, men kanske skulle filmen ha varit lite längre och tagit hand om även dessa frågor….?

solnedgång to-die-for

Eller kanske inte.
Filmens syfte är ju naturligtvis att underhålla och möjliga upplysa, i just den ordningen. Ett äventyr väntade runt hörnet, och för norrmännen var det såklart stora grejer det här…när väl det blev känt i media vad som var på gång. Dramatiseringen känns stabil och rollbesättningen känns helt ok. Icke att förglömma i sammanhanget är ju att en svensk var med och höll vår fana i högt i form av Bengt Danielsson (här jovialiskt porträtterad av Gustaf Skarsgård), som för övrigt kommer från mina trakter Kolmården i Östergötland!

Kon-Tiki är en således en jäkligt snygg film förpackad på ett enkelt men ändå fullmatat sätt. Våra ”hjältar” gör precis vad de ska, trotsar lite hinder på vägen och går i mål som segrare. Det är liksom aldrig någon fråga om något annat. För att vara en BOATS håller det ihop hela vägen och blir både rätt trivsamt underhållande och en fröjd för ögat rent visuellt. Ännu en sällsynt smakfull pralin från den nordiska chokladasken. Sånt är alltid lika trevligt.