Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.
Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?
Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!
Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.
Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.
Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!
Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;
September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?
En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.
Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45 kr vill jag minnas)
Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?
apsnyggt!
Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.
Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..
Ford med puffran var the man!
Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.
Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är. En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.
apsnyggt II
Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.
filmens egentlige hjälte?
Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.
Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.
fylld med noir-känsla
Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.
Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.
Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…
Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?
Flmr - Om film och serier. Mest. 