SVJ – Stora vänliga jätten (2016)

bfg_ver2Kolla den svenska titeln ovanför här.
Min hjärna vill hela tiden läsa SJ eller SVT. En symbolik till två ofta utskällda instanser. Men inte kan väl denna ”familjefilm” falla in under den flaggan? Eller?

Steven Spielberg har alltid varit en man i min bok. Det visste ni ju sedan gammalt. Att jag bugar och tillskriver den ikoniske regissören en stor bit av det som idag är förstklassig Hollywoodhistoria och den moderna filmmagins utveckling. Icke desto mindre har jag också dragit runt  med en känsla att den gode Spilis kanske ändå hade sin absoluta största period så tidigt i karriären att det nästan känns konstigt…från mitten 70-tal till mitten 90-tal? Efter det har det känts…kanske inte lika bergsäkert.

Som idag. Uppgifter gör gällande att Spielberg länge velat filma en Roald Dahl-historia. Typ den här. Ok, så vi får oss en rejäl dos av mixad liveaction och cgi. Apsnygg cgi förstås. Inga pluringar sparade på det. In också med en lillgammal tjej (hej filmitch!) i huvudrollen som den föräldralösa Sophie (Ruby Barnhill) som från fönstret på barnhemmet i London en natt plötsligt ser en jätte smygandes runt Londons gator. Tjopp! Snart är hon jättens nya kompis, och på plats i ”Giant Country” (nånstans norr om Skottlands kust) lär vi oss också att det finns fler jättar. Större och elaka dock. Tur för Sophie att hon stötte på snällisen i sällskapet. Jaha ja, men det här låter väl som en typiskt fluffig story som magikern Spielberg kan trolla lite med?

Kunde man ju tro.
Sällan har jag väl gäspat så mycket i soffan. Men herregud vad trist det här var! Finns ju ingen handling liksom. Sophie upptäcker att snällisjätten är ute och ”fångar drömmar” som hobby. Jaha. Och? Booring. De dumma jättarna gör livet surt och måste tas omhand på nåt sätt. Det går ju icke an att de mobbar snällisjätten mest hela dagarna. Tur att Sophie dök upp. Hon har en lösning.

Snälle Spielberg satsar allt på att det ska mysas framför storyn. Att vi verkligen ska förstå hur fin vänskapen är mellan en liten förnumstig tjej och en godmodig gigantiskt gubbe med snäll engelsk dialekt. Asch, det är ingen fart i rullen! Ingen spänning. Inga stakes! Det hjälper inte ens att Spielberg plockar in Mark Rylance (han som snodde birolls-Oscarn från Stallone 2016) i röst-rollen som jätten…den där magin slår aldrig till. Just den där speciella filmmagin som Spielberg faktiskt kan plocka fram. Har han tappat det? Blivit mätt? Gör rullarna med vänsternäven numera?

bfg_pic

vad flinar ni åt? knappast betyget iaf

Tja det återstår att se. Känslan här är dock att det svajar ordentligt. Trots att manuset är skrivet av E.T:s skapare Melissa Mathison. Magin från filmskaparduons största succé vill icke infinna sig.

Den andra stjärnan i betyget delas ut för för att rullen trots sina irriterande brister, ser jäkligt snygg ut. Fan vore det väl annars herr Spielberg!
Men då är jag snäll.

 

avsnitt-67Behöver du fler argument om varför dagens rulle landar snett? Lyssna på #67 av Snacka om Film! Där lägger vi ut texten mer om besvikelsen.

 

 

 

Annonser

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s