återtitten: First Blood (1982)

En återtittare som ger ordentlig valuta för den investerade tiden!

Visade att även tidiga 80-talare kunde vara både dramatiska och stinna på action UTAN att det blev pajigt. Sylvester Stallone UTMÄRKT i rollen som Rambo, krigsveteranen från Vietnam som bara ville vara ifred.

Lägg märke till hur den först återhållsamme och bekymmerstyngde huvudpersonen liksom bara tappar det HELT när han utsätts för hot av taskiga polismän, och intar nåt sorts tunnelseende. Visst lider man med Sly och önskar att burduse sheriffen Teasle kunde ha tagit det lite lugnare med grabben från början, men STABILE räven Brian Dennehy gör såklart ett kanonjobb som lagens långa arm. Den ende som kanske är lite väl överdramatisk är Richard Crenna som den bistre översten Trautman, men det står man ut med utan att det stör.

Rutinerade Ted Kotcheff fick till en förbaskat bra film som innehåller både drama och tät spänning. Oerhört bra miljöer. Känns nästan tidlös trots sin ålder. Kopiorna haglade såklart ut från diverse murriga filmstudios efter framgången med den här rullen, men ingen har någonsin nått upp i samma klass. Synd bara att man drev figuren ned i fördärvets träsk med rejält kassa och spekulativa uppföljare. Det här är den enda i filmserien som känns seriös och värd att ta på allvar.
Fast boken som filmen snott sin story från var bättre och djupare, och nog skulle man vilja ha sett det slutet i stället!

tema: Rocky III (1982)

(med obligatorisk Spoilervarning….)
När Rocky-sagan tar klivet in i 80-talet gör den det med besked.
En ny tidsepok. Nytt sätt att flasha en story. MTV-generationen. Stallone hade enligt uppgift redan manuset klart för en del tre när han jobbade på del två.
Nu gällde det att visa upp en Mästares nya fräcka vardag.

Rocky är the Man.
Tillvaron går på räls, rena autostradan. Familjen njuter och har för länge sedan lämnat south Phillys mörka och dystra miljöer. Livet framlivs nu i vräkig villa i väl anpassad och skyddad miljö med sedvanligt antal lyxprylar inom armlängds avstånd.

Som vanligt på film, och i verkligheten, mäts framgången i materiella investeringar. Typ.

Den populäre mästaren från Philadelphia är en miljonindustri med merchandise, bilder, reklam, exponering, spel i olika former (nåt som bl.a. Paulie (Burt Young) har en dålig erfarenhet av då han i något bladigt tillstånd ger ett Rocky-flipperspel en rejäl omgång innan det blir fyllecellen…!).

I boxningsringen firar Rocky ständiga triumfer och slår ut hugade utmanare på löpande band, till tidningsrubrikernas glättiga trumpetande. Inget tycks kunna stoppa den ENORMT populäre gamängen i boxhandskar. Ständigt med ett leende. Bistra tider är dock att vänta.
Som vanligt använde sig Sylvester Stallone av knepen att väva in en del av sin egen tillvaro i sagan. I verkligheten var Stallone större än störst vid det här tillfället i Hollywood. Vilket också innebar att han var ”allas” egendom…vilket också innebar att han kom längre och längre bort från den ”normala” tillvaron. Liksom Rocky gör. Borta är den lite timide, lätt klumpige, och naive mannen av gatan. Av folket. Han som alltid kunde förlika sig med den verklighet som rådde.
Här är Balboa en snygg stilare, alltid med ett kaxigt leende där autografskrivande tycks gå före hård träning och disciplin.

När Rocky så faktiskt börjar fundera på att pensionera sig från sporten, till tålmodiga Adrians (Talia Shire) lättnad, dyker hindret på vägen mot en behaglig tillvaro upp.
In på banan med den råstarke och synnerligen otrevlige utmanaren Clubber Lang, som i överspelande Mr T:s (filmdebuten) skepnad kräver en titelmatch mot mästaren.
Stolthet och irritation över hånet från Lang gör att Rocky naturligtvis inte kan stå emot, trots trogne och slitne tränaren Mickeys (Burgess Meredith) invändningar. Den hårda sanningen uppdagas, självlögnen Rocky matat sig själv med (och för den delen matats med) är han är oövervinnerlig….när Mickey egentligen sett att mästaren förlorat sin ”eye of the tiger” för länge sedan.
De segerrusiga matcher han gått har alla varit precist utvalda mot sämre motstånd för att ”passa” hans lagom mätta hunger.
Ajdå.

Stallone hade som vanligt ansvar för både manus och regi, och satsade på symboliska kontraster för att framhäva skillnaderna och konflikterna i manuset.
Plötsligt blir Rocky den figur som en gång i tiden Apollo Creed var….mästaren som hellre ville synas på bild och showa med allt och alla. Lang sliter stenhårt i ensamhet och underkastar sig en furiös träning, ständigt med ilska i ansiktet. Kan utgången bli på något annat sätt än det förväntade? Naturligtvis inte. Det var dags för Stallones karaktär att betala priset för sin framgång och sin bekvämlighet.
Som för att visualisera för mycket mättnad hos mästaren? Trots risken att en ny utmanare möjligen kan beröva Rocky honom på det största han har, kan han inte riktigt ta det hela på allvar. För mycket skygglappar? FÖR skyddad av alla ja-sägare runt honom?

Stallone använder sig mer än någonsin av enkla men effektiva berättarknep i manuset, som egentligen är det tunnaste av dem alla hittills i sagan.
Här om något tar Stallone till det simpla knepet att försätta huvudpersonen i taskiga sitsar, näst intill knäcka honom, för att sedan låta honom komma tillbaka. Störtenkelt berättat, nästan lite fånigt…men också effektivt och framgångsrikt. Första stopp på vägen, att låta Rocky hit rock bottom.
Dubbla olyckor drabbar Rocky när Mickey försvinner ur handlingen och en tjurilsken Lang gör processen kort med honom i ringen i utmanarmötet. Balboa en skugga av sitt gamla jag, hinner inte med, har inte hjärtat, och Lang är som en hungrig hänsynslös varg. Fiaskot ett faktum och Rocky glider in en sorts depression.
Återigen smart skrivet av Stallone, om än en smula fantasilöst.

Oväntade hjälpen kommer från just Apollo Creed (Carl Weathers) som blir Rockys långsamma väg tillbaka till revansch och ett nytt möte om titeln.
Stallone tog sin figur till nya fysiska miljöer. Bytte östkust mot västkust. Nästanpå komedi när Rocky med entourage ska slipas in i Apollos hood och försöka anamma den nya stilen att träna och förhålla sig. Creed som figur ersatte Mickey som den drivande coachen. Till en början dock inte helt smärtfritt. Rocky tycks bära på oerhört tunga stenar. Inga glada miner här inte, trots chansen till återkomst i stjärnljuset. Dock är det Adrian som SJÄLVKLART får sista ordet och är den som hjälper Rocky över det sista hindret mot en fullskalig comeback. Också på tiden att HON fick lite utrymme i storyn. Fram till nu hade hon endast varit en ytterligare reducerad bifigur i manuset. Synd förstås med en karaktär som ändå varit en sådan stor del av den fina sagan om den enkle boxaren. Okej, här får hon i alla fall leverera det obligatoriska talet som gör att Rocky väcks ur sin mentala dvala och försöker nå tigerblicken igen!

Den där härliga magin och närvaron som genomsyrade första filmen, och delar av andra, lyser tyvärr med sin frånvaro.
Men annat var väl inte att vänta. Just den matiga berättelsen UTANFÖR boxningen som varit lite av grejen med Rocky-sagan är överlag borta. De dramatiska checkpoints som passeras är just nödvändiga ingredienser som pressats in i en ganska ansträngd handling. Stallone och producenterna visste ju vad publiken ville ha. Ytan var liksom viktigare än djupet.
Dollarn och krutet satsas inte helt otippat på filmens klimax, finalen.

Boxningsscenerna är återigen tagna till en ny nivå om man jämför med föregångaren.
Kroppsfixeringen verkar ha gått i spinn utom all kontroll, Stallone har aldrig sett slimmare och ändå musklig ut..och jag kan sakna den lite ”normalare” Balboa. Mr T ser ut som ett frustande lok på kollisionskurs, och ganska snart inser man att filmmakarna övergett allt vad realistisk boxning på film heter. Rundpallarna ekar i arenan, slagen är så tunga att man inte kan låta bli att skratta till när de två kombattanterna bara ruskar på sina huvuden och går vidare in mot nästa attack. Att Rocky en gång i tiden led av en ögonskada som kunde ge honom men för livet snuddar inte ens manuset vid!
Att mjölka ett redan vinnande koncept är förstås helt naturligt, och Stallone ju naturligtvis ingen anledning att ändra på dessa planer. Fighten ÄR snygg och hetsig. Den enda av Rocky-rullarna som faktiskt visar en HEL match i finalen. Vilket i och för sig beror på att dagens finalfight inte alls är lika lång eller utdragen som de andra två varit. Vi vet som åskådare redan VAD Rocky kan, vad han är kapabel till under rätt förutsättningar och humör.
Nu ska det ristas i sten en gång för alla!

Här bryter möjligen Stallone mönstret lite.
Vilket blir till dess fördel. Fighten känns plötsligt mer ursinnig, personlig och hatisk än tidigare.
Boxningselegansen (om det nu någonsin funnits någon) är borta. Det är råstyrka och mod som gäller! Rocky verkar strunta i alla taktiska knep som Apollo givit order om från ringhörnan. Symboliskt slåss nu Rocky för sig själv, för Mickey och för den heder han en gång tappat på vägen från Phillys gator.
Rocky skiter (som vanligt) i allt vad gard och kroppsskydd heter, lägger krutet på att badmoutha Lang som en envis retsticka…och tar de hårda slagen som en klyschig fighter.
Såklart! Synnerligen galet överdrivet. Men i helt i linje med sagans utveckling.

De BÄSTA detaljerna i dagens installation ligger inte helt otippat i filmens upplösning.
Filmpubliken får vad den vill ha, Rocky får upprättelse och gör en solklar variant på den amerikanska drömmen på film om hjälten som alltid reser sig. Stallone som regissör är tillräckligt mycket proffs i ringen för att ge oss den tyngsta fighten dittills. Återigen är klippning och dramats utveckling i snygg synk. Rundpallarna är som vanligt HELT overkliga, men fyller på sitt galna sätt ändå precis den funktion de ska. Rockys svar på den mentala förnedringen i filmen blir kraftfullt, snabbt och effektivt! Det är en helt annan Rocky som står där nu när domaren räknat ut den tillintetgjorde Clubber Lang.
En urstark och kalkylerande Rocky.
Till och med Adrian i publiken känns mer avslappnad och lugnare än någonsin.

Rocky III fokade efter en ganska stabbig handling på en STENHÅRD Stallone som kom tillbaka från avgrunden och visade var skåpet skulle stå.
Manusförfattaren Stallone avpolletterade Burgess Meredith´s Mickey ur sagan på ett ganska dramatiskt, men inte töntigt, sätt och…återinförde den lagom kaxige Apollo Credd i Rocky-världen igen.
Trots att denne kanske egentligen skulle ha varit ute för gott. Kvar då också Paulie (Burt Young) och Adrian som huvudkaraktärens två stora stöttepelare.

Kommersiellt en säker framgång såklart, tillsammans med den efterföljande delen under 80-talet de rullar som spelat in MEST pengar i hela sagan.
Filmiskt nu inget som de större prisjurygrupperna direkt tittade åt. Lite pliktskyldigt nominerades låten ”Eye of the Tiger” av Survivor till en Oscar. Det var liksom allt. Den där lockande blandningen av finstämt drama och sportaction upphörde nog i och med Rocky II.
Från här handlade det bara om att gjuta boxarkaraktären i hårdare material än någonsin förut. Kanske då tyvärr på bekostnad av ett seriöst manus.
Å andra sidan skulle kanske sagan om Rocky bara ha berättats i (högst) två akter?

Just greppet med en något annorlunda final här, och Stallones ändå snygga förmåga att piska upp spänningen, adrenalinet och stämningen, gör att rullen ändå trots allt måste anses som underhållande och bitvis rafflande.
Och därmed tjänat sitt syfte.
Som SPORTACTION läckert snygg och effektiv mot slutet. Som BERÄTTELSE den svagaste länken so far.

Härnäst;
Rocky tvingas uppleva ny tragedi…lägger sig plötsligt i världspolitiken på sitt egna, inte direkt diskreta, sätt…och möter sin hotfullaste (?) motståndare någonsin…!

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!