Filmspanarna: Tema Orgier!

filmspanarna-bredJaha ja, vad läser sinnet in i ordet Orgier? eyes wide shut
Erkänn, det första som kommer till dig är bilder på nakna kroppar i okänt antal som vältrar sig i nån form av lust…?

Ett laddat ord som sätter sina spår, eller hur?
Och tänk orgier på film…hur lätt är det inte att låta tankarna vandra iväg till den där sektionen av inte-så-rumsrena-historier-ur-moralisk-och-påklädd synpunkt? Att skildra orgier på film, då är man onekligen ute på minerade fält och har givetvis av bara farten lockat till sig en förutbestämd skara åskådare. Bara genom att hinta om orgier-inslaget. Lika bisarrt nyfikna som vi är att glo på skräp som Paradise Hotel på tv och hoppas få se lite naket i mörkret…lika mustigt är det att titta på en rulle som lockar med orgier i någon form. Kom igen, visst steg förväntningarna ett rejält hack när Tom Cruise och Nicole Kidman hamnade på märklig fest i Eyes Wide Shut?

SaloSkulle den filmen ha varit lika lockande och intressant utan DET inslaget? Ja såklart. Nu var det ju ingen jätteorgie i DEN bemärkelsen. Kanske Pasolini´s makabra rulle Salo´ eller Sodoms 120 dagar bättre ska få symbolisera ordet orgie på film när jag tänker efter. För där får vi inte bara den sexuella orgien utan också den gastronomiska och totalt hämningslösa orgien vad gäller ALLA fronter…?

Antik Orgie

classy antik orgie

För vad betyder ordet Orgie egentligen? Även om vår reptilhjärna direkt i sammanhanget går till det erotiska, behöver det ju faktiskt inte handla om bara sex. Eller? Enligt uppslagsverken står orgie för (något förenklat): ”En orgie är en tillställning där flera personer tillsammans ägnar sig hämningslöst åt något. En vanlig betydelse av begreppet är sexuella handlingar mellan flera personer samtidigt, även kallat gruppsex. Ordet har sitt ursprung i antikens Grekland, där en orgie var en religiös rit som bestod av överflöd av mat, dryck och sex.”
Jaha, där kom ju sexet med i alla fall dårå.

Men vänta, det står också om en tillställning där flera personer ägnar sig hämningslöst åt något!
Måste man vara fler alltså? Om man är 1 person då?
Betyder det att Studio S på det glada 80-talet hade HELT FEL när moralpaniken slog till och de hojtade om VÅLDSORGIER i filmer som The Boogeyman, The Burning, Motorsågsmassakern, The Toolbox Murders, New York Ripper och Alla Helgons Blodiga Natt!? Jag menar, det var ju inte direkt en armé av svagsinta eller listiga dårar som smög runt i mörkret och tog (företrädesvis) lättklädda kvinnor (aha, där kom ändå kanske sexanspelningen…) av daga till höger och vänster.
Det var ju mer en ensam galning som härjade runt.

boggeyman new york ripperburning

Men visst lät det bra att kanske svänga sig med ordet. Och det är klart, bunta ihop alla de där gamla raspiga VHS-alstren i samma hög, i samma säck, och du har förstås ett antal utövare som hämningslöst ägnar sig åt mord, blod och elände. Läs det igen: VÅLDSORGIER. Nästan lika laddat som bara ORGIER..eller hur? Ett klassiskt sätt att skapa ett ord med så mycket känslor…fruktan…tabu…och nyfikenhet i. Det är klart man kan ju ändå ge dårarna i de här rullarna att de gjorde det mesta riktigt hämningslöst! Pang på liksom bara!

interstellarOch vad säger vi om dagens (moderna?) sätt att svänga sig med ordet, som jag säkert gör själv i många fall när det handlar om effekter i film; ”En CGI-ORGIE i färger och former” som jag t.ex. tyckte om mastodonten Avatar för ett par år sedan. Och visst är väl dagens fräsiga sci-fi- karameller som Elysium, Edge of Tomorrow, Interstellar CGI-ORGIER av olika mått? MEN…utan den där speciella laddningen i ordet som VÅLDSORGIE eller EROTISK ORGIE har. Lite spännande och lite märkligt. Eller hur?

Ordet ORGIE har ändå alltså olika nivåer av innebörd i våra sinnen? En CGI-ORGIE försätter dig kanske i en sorts glad eller lite blasé sinnestämning, medan en VÅLDSORGIE kanske framkallar olust och en ”vanlig” hederlig ORGIE börjar fingra på din nyfikenhet för det lite tabubelagda. Det där tillståndet i sinnet som börjar skvallra om att man tänker på något som inte alltid är förenligt med den typ av moral vi alla (?) känner till i någon form.

Vad har vi på t.ex. ordet HUMOR-ORGIE?
Kan det överhuvudtaget vara med i den här nördiga diskussionsmatchen? Pysslar Adam Sandler med humor-orgier? Seth Rogen? Är Peter Sellers galna Oh Vilket Party en riktig stänkare i SKRATT-ORGIER (se där, en förfining i ämnet måntro…?!) Kan vi kalla RoboCop-rullarna för ACTION-ORGIER? Vad säger John McClane i Die Hard-filmerna? Han var också bara en ensam snubbe, men badassen han slogs mot var minsann flera…som inte drog sig för att göra hämningslösa saker….ockupera en skyskrapa…eller STÄNGA ned en hel flygplats! BADASS-ORGIER? die hard 2Herregud, en Die Hard-rulle fick ju till och med tilläggsnamnet ”Hämningslöst” (1995) i den svenska titeln! Ha!

It?s A Wonderful Life movie image James StewartSnart är julen över oss. Inte sällan vänder sig rätt många, massor faktiskt, mot de slitstarka ORGIERNA i JULFILMER!
Hahaha. Va?! Se hur Chevy Chase går all in med katastrofala följder! Låt Arnold Schwarzenegger panikartat försöka hitta julklapp i absolut sista sekunden, njut pinsamhetens bitterljuva smaker när Peter Haber försöker styra upp en svensk Norén-jul ihop med oönskade julfirare. Eller varför inte helylleamerikanen James Stewart som får anledning att kuta längs en snöig huvudgata i svartvitt och skrika ”Merry Christmas!!!” Listan kan göras lång på julens alla hittepå, och ofta blir det på det där sättet som vi normala (nåja) personer kanske aldrig skulle få för oss att göra. Och inte sällan blir det en liten orgie i kärlek, förståelse, förlåtelse och hopp! Som en kladdig julkaka med extra allt på! En JULORGIE!

Well, om vi sansar oss en aning och kikar på fenomenet med orgier så är det väl helt enkelt så att i filmsammanhang ringer själva ordet med olika klanger i olika läger. Vi tycks vara ganska bra på att väva in uttrycket i diverse genrer för att stärka känslan inför något. Att baka in stavelsen i andra ord. Själva ordet orgie blir egentligen bara en katalysator för att symbolisera något som skulle kunna stå för…extra mycket?
Fokusera på själva det ensamma ordet orgie och en laddning i betydelsen infinner sig direkt. Kanske har också spelfilmen, så som vi känner den i traditionell mening, tappat ”rätten” till ordet? Kan man göra en film med en ”orgie” i utan att tankarna direkt går till porrindustrin? Har vi själva smutsat ned betydelsen?

Mitt tips är att vi kommer att fortsätta smyga in orgier i de sammanhang som passar oss bra för stunden. I allehanda olika läger. I olika genrer.
Avmystifierat i många avseenden, men fortfarande ett ensamt ord med rejäl nyfiken laddning.

Kan man dessutom säga att den här snickesnack-nördiga texten är en ORGIE i BOKSTÄVER…?
(som f ö innehöll 1206 ord)

p.s
För den som nu verkligen vill gräva ned sig i uttrycket orgier och vad detta står för i olika sammanhang…rekommenderas såklart en utflykt till valfri mängd av de ovanstående titlar som droppats. Här finns gott om orgier i alla former ju!
DU har säkert också själv koll på andra bra titlar som skulle kunna kvala in på listan.

 


 

Vad skriver andra bloggers om idag när det gäller det laddade (?!) ämnet?
Check it out nedan!

untitled

Filmspanarna: Överdrifter!

Spela ut!”
”Överdriv
!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Die Hard (1988)

Ja vad ska man säga? Alla moderna tunga actionfilmers urmoder?
En film som satte nya gränser för hur action och tempo kan blandas med en engagerande story. Den gamla beprövade historien om hur den ensamme, uträknade, tar revansch på allt och alla! John McTiernan´s snygga hantverk från 80-talets senare del är inget annat än en fest utan dess like för oss som gillar smart spänning, vitsiga repliker, hisnande stunts, överspelande skurkar (helst med tysk brytning) och en stentuff antihjälte som inte drar sig för att förpassa buset till de sälla jaktmarkerna så fort tillfälle ges.

Att filmen dessutom utspelas på självaste julafton är ju ren och skär bonus. På något bisarrt sätt blir liksom allt, skjutandet och vitsandet, så mycket roligare då. Leklandet är skyskrapan Nakatomi Tower och John McClane är den annorlunda Tomten som kommer för att ge de gisslantagande och ockuperande badass-skurkarna sina hårda julklappar. Bruce Willis var naturligtvis helt rätt i den här rollen, den som skulle tända hans namn intill Hollywood-skylten under bra många år. Willis muttrar, pratar med sig själv, hånar skurksen och beter sig som vilken streetsmart Svensson som helst. Han blir en sorts naturkraft som ingen har räknat med, allra minst den helsköne skurkbossen Hans Gruber (Alan Rickman i sin kanske bästa roll någonsin…?) vars sofistikerade elegans sakta bryts ned av den ettrige polisens alla påhitt.

stentuff tomte välkomnar skurksen

Die Hard är en milstolpe som actionthriller. John McClane har sin välförtjänta plats i filmfigurernas Hall of Fame, och det är alltid lika kul att plocka fram den här skönt overkliga historien med riktig adrenalinsmak som komplement till julknäcken och julölen. Ett snyggt bevis på att action och jul går alldeles utmärkt ihop. Om det nu mot förmodan finns någon därute i riktiga världen som ännu inte sett denna galna historia så är det väl banne mig på tiden att detta görs såhär lagom till just julen. En uppesittarkväll som man inte lär somna till i första taget.

Julfaktor:
Ok. Vi ser granar, vi ser girlanger och vi hör den juliga musiken. Däremot har Los Angeles svårt att bjuda på snö, men Bruce Willis gör sitt bästa för att ändå bli kvällens bäste tomte och i gammal god tradition är det ju en äkta amerikansk jobbjulfest vi hinner ta del av i några minuter innan kaoset utbryter…

….Vill man ha (nästan) samma story igen, men lite mer snö, rekommenderas också Die Hard 2 som extra godis. Där viner det en och annan snöstorm runt den sedvanligt muttrande John McClane som gjorde comeback i samma fina goda stil…