Spectre (2015)

spectreKanske ska jag skylla allt på Skyfall?
En film som verkligen träffade HELT rätt! Bond var plötsligt the man of the hour igen! Tillbaka…och med en sorts persona som tog hans psyke ett steg längre än det någonsin gjort!

Men det var då.
Här kommer fortsättningen…och kom igen…säg inte att Du INTE har satt förväntningarna högt! Samma regissör som förra gången, Sam Mendes, som visade var skåpet skulle stå. Då.
Nu har han nya miljoner och nya miljöer att leka med. Och samma manusnissar.
Och ändå blir det…tråkigt.
Och alldeles för långt! Träsmak i biofåtöljen.

Ja, du läste rätt.
Bland alla snygga scener från olika platser på jorden, bland biljakter, tågslagsmål, explosioner och sedvanligt tunga actionbitar…känns det tråkigt och utdraget.
Annars börjar det bra. Bond i Mexico City. En vrålsnygg aslång kameraåkning, en raserat hus och en rafflande sekvens. Men sen..sen saggar det till sig. I en otroligt tunn story får 007 span på den obskyra organisationen SPECTRE, som tycks ledas av en lika obskyr man vid namn Oberhauser. Men snart kommer vi naturligtvis känna honom under ett helt annat, mer bekant, namn.
Jag ger filmen att den (äntligen) återinför den räliga skurkorganisationen i Bondvärlden (enligt uppgift var det så länge sen som i Diamantfeber de figurerade senast). Jag tjusas också av att dagens film flörtar hejvilt med äldre Bond-filmer och vräker in referenser till höger och vänster. Både i miljöer, action och..kläder!

Det sägs att det är Daniel Craigs´s sista Bond. Vad ska vi tro? Tittar man lite under huden på dagens film, skulle det mycket väl kunna vara så. Är det därför han större delen av filmen knallar runt och ser så ointresserad ut? På halvfart. Det är känslan.
Nå, jag tror nog vad jag vill om det där med att det skulle vara finalfilmen för honom. Craig ÄR en lysande Bond och har verkligen tagit karaktären till helt ny nivå. Jag tror som vanligt att det är en förhandlingsfråga.

ett parti schack i stilenliga alpkläder. why not?

Dagens badass heter alltså Obehauser och spelas av den förträfflige Christoph Waltz…men i ärlighetens namn…det är ju bara ännu en Hans Landa man ser här. Dags för Waltz att bryta sig bort från skurkfacket lite kanske? Och varför envisas denna drygt 300-miljonerdollarsrulle (!!!) med att ha med Waltz så lite!?! Vi vet ju att hans figur är en rätt intressant sälle, och Waltz en ypperlig skådis…varför misshandla speltiden på denne figur så pass mycket som man gör här? Och finalen…tja den är otroligt slätstruken om du frågar mig. Liksom dagens Bond-kvinna, Léa Seydoux.
Vad gör hon i filmen? Inget!

Känslan är att vill du se en påkostad och dyr och proffsigt gjord actionrulle…är detta helt okej. Sam Mendes har inte direkt släppt ifrån sig en B-rulle..om man säger så. Actionbitarna är tuffa, tunga och jäkligt snygga (fast med en helt ointressant biljakt).
Vill du däremot se en BOND-FILM med alla dess ”rätta” känslor inbakade….ja då är det tyvärr fail här.
Plus den absolut SÄMSTA Bond-låten EVER! Vilken dynga!

Dagens betyg fladdrar på en bräcklig avsats.

 

 

Logga_Avsnitt9I filmpoddens avsnitt 9 lägger både jag och Fiffi ut texten mer om VARFÖR vi var missnöjda med dagens rulle ur ett James Bond-perspektiv.

 

Filmspanarna: Överdrifter!

Spela ut!”
”Överdriv
!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

En Bondig vecka tackar för sig!

Precis.
Tack till alla som har röstat och kikat och kommenterat och på alla sätt engagerat sig i vår favoritagent. Visst är det något visst med honom i alla fall?!

Personligen tycker jag faktiskt det är lite småkul att just en gammal klassiker tog hem ”titeln”! I övrigt på listan hittades ju faktiskt en och annan överraskning också. Vem hade trott att Mannen med den gyllene pistolen skulle kunna slå sig i på Topp 10 tex? (tja, kanske en del av er då…men absolut inte jag!)

Daniel Craig måste ändå vara ganska nöjd med resultatet om han hade råkat kasta en blick på den här listan. Få in två snygga stänkare i den omedelbara toppen bara sådär. Låt vara sedan att han också fick ta hand om jumboplatsen…

Som vanligt ska ju listan ses i skenet av det är snarare roligt än livsviktigt att hitta en resultat i sådana här sammanhang. Det ÄR galet svårt att egentligen jämföra filmer som faktiskt hållit ångan uppe i fem årtionden…

En komplett och lite mer lättöverskådlig lista över denna lilla omröstning hittar ni  nu under fliken Teman, där den får ligga och gotta sig in i framtiden. Alternativt klickar ni här.

Härmed arkiverar jag Bond-aktiviteterna för den här gången (och drar möjligen på några av favoriterna under våren vid väl valda tillfällen…dessutom har jag lovat kvinnan i mitt liv att genomlida QoS en gång till eftersom hon inte sett den…hu!)

Och ni som vill ha mer Bond hoppar med fördel raskt över till bloggvännen Henke, som under våren tar ett bastant grepp på samtliga Bondfilmer ur ett djupare perspektiv och går igenom dem på alla möjliga sätt. Rekommenderas!

Till sist;

James Bond will be back!

Precis som vanligt.

 

 

 

Bond by Flmr & friends: The List! – part IV

Badaambadamm.
Trumvirvlar och trumpeter!

Den absoluta toppen.
De fem vassaste alstren i gruppen!
Essen i samlingen.

Enligt er alla tillsammans alltså.

Naturligtvis, om man tittar på den faktiska verkligheten, är det ju i vissa lägen lite som att jämföra äpplen med päron. Går det verkligen att mäta en 60-tals-Bond mot en teknikpumpad skapelse från 2000-talet? Tveksamt rent filmiskt. Men, som filmserie ändå oerhört intressant och kul att rangordna. På något sätt känns det också som att detta är en klassisk fråga att bolla fram och tillbaka i filmälskarkretsar. Speciellt om man har en kärlek till den gamle agenten.

Listans slutliga utseende tyder ändå på att vi har en bra spridning på gracerna och inte bara trendvindar som blåser starkt. Det tycker jag känns både kul och tacksamt. Och bekräftar min teori om att ni ändå är ett antal Bond-lovers därute.

Med detta sagt..tja…då tar vi väl den absoluta toppen dårå: Varsågoda! (OCH…nä nä….inte tjuvkika längre ned på sidan nu…! Börja från början….)

 Bond by Flmr & Friends: part IV!

5. Älskade Spion (1977)
Den Bondfilm från 70-talet som hade ”allt”? Mycket talar för det. Och era betyg vittnar också om att ni gillar Roggas äventyr med galen domedagsskurk, den snygga Lotusen, envisa Barbara Bach och den helsköne Jaws. Otroligt mycket action i detta äventyr som även innehåller det som ansetts som världens bästa Bond-stunt någonsin. Roger Moore går i mål på den här listan med flaggan i topp i en riktigt livfull film som framför allt känns tempostark och riktigt ”Bondig”. En av mina favoriter också när det gäller Bondlåtar…
poäng: 164

 

 

4. Skyfall (2012)
I min egen recension av filmen skrev jag ungefär att: Bond lyckas med konsten att återuppfinna sig själv samtidigt som han tillförs än mer djup än någonsin… Och kanske var ni fler som kände så. Höga betyg längs nästan hela linjen, dock inte tillräckligt många för att roffa åt sig någon medalj. Craig visade också att dikeskörningen med QoS troligen bara var ett snedsteg och här ÄR han Bond ända in i själen. Blytung dramavinkel på agenten, hans liv och omgivning med en av de mest oberäkneliga badassen någonsin. Belöningen från majoriteten av er blev denna furstliga placering. Och har vi här den bästa Bond-låten ever..? (ja, det är min åsikt dårå)
poäng: 165

 

3. Goldeneye (1995)
Det fina bronset tas lite överraskande (kanske) av Pierce Brosnans debut som dubbelnolla! En snygg liten revansch för den trevlige Brosnan, som med denna kanonplacering på listan också får smaka på finrummet och träsket! Och visst, här var både kritiker och många av er samstämmiga: det är fartigt och framför allt lite rebootande! Kom väl lagom i tiden när det kändes som att man tappat tron på James Bond-filmen som koncept. Snyggt gjord med modern touch som ändå flirtar lite med de gamla koncepten från tiden Moore/Connery. Nya tider, nya skurkar och en Bondbrud som inte betedde sig speciellt hjälplöst. Brosnans bästa insats, och det tyckte era betyg också!
 poäng: 166

 

 

2. Casino Royale (2006)
Vilken superduperdebut av Daniel Craig som 007! Från det att många tvekade på honom som efterträdare till hur många hyllningar som helst! Här kan man dessutom snacka om reboot! Hela filmserien fick sig en ansiktslyftning, och plötsligt kändes Bond friskare, fartigare och mer spännande än någonsin. Att Craig redan här i debuten dessutom tog fram Bonds känslor som ingen annan skådis innan lyckats med kändes nästan häpnadsväckande bra. Här är vi unisont eniga (nästan) i betygen. Trots en djupare story än dittills skådats, inget avkall på tung action och Bondfeelingen bakas in på bästa sätt. En debut som räckte nästan ända upp på tronen! Inte illa!
poäng: 182

….and finally…….

 



1. Goldfinger (1964)
Men titta! Med bara fyra ynka poäng försprång blir det ändå den gamle räven Connery som till slut sätter på sig dagens Flmr-krona i blänkande filmguld!
Vem hade väl trott det!? Eller kanske är det inte så överraskande? Ber man i dessa tider typ ”mannen på gatan” att spontant nämna en Bond-film är chansen faktiskt mycket stor att det blir denna. Filmen kom väl också i ett skede då Bond-hysterin exploderade och det var den här filmen som slutligen fick agent 007 att erövra underhållningsvärlden. Den enda film som fick en 12 som lägsta betyg i omröstningen. Det säger ändå något om er kärlek till detta nostalgiska äventyr. Kanske mer klassisk än bombastisk story, och visst finns här karaktärer att minnas i form av Oddjob, den lurkige Goldfinger själv och Pussy Galore (namnet!!)…samt en viss Aston Martin! En vinnare med otroligt liten marginal, men ändå: vår vinnare!
poäng: 186

 

Där har ni den då kära vänner.
The Bond-List by Flmr & friends!

Förhoppningsvis finns nu en diger samling uppslag till att diskutera och spekulera om listans utseende. För det är ju sådant som är kul! Jag nöjer mig dock med att här och nu tacka alla som ville vara med och påverka denna högst ovetenskapliga sammanställning. Som sagt, det ÄR svårt att jämföra filmer som spänner över ett sådant pass stort tidsspann som James Bond-äventyren gör…men det är allt lite kul att ändå försöka sig på det!

Inom kort får ni också listan i sin helhet här på bloggen!

Så….tack för visat intresse!

Bond by Flmr & friends: The List! – part III

Nu så.
Nu börjar det hetta till!

Topp 10.
Finrummet. Den lite mer exklusiva samlingen. The best of the best.
De tio äventyr som ni tillsammans tagit till er mest av dem alla.

Och det blir både galet jämt när det gäller vissa placeringar, som det blir avstånd mellan andra. Kan man skönja mönster? Några sorts slutsatser?
Spekulationerna kan alltid tas fram.
Precis som det ska vara!
Och återigen: spänningen!

Här rullas nu platserna 10-6 ut.
De hedersamma.

Bond by Flmr & Friends: part III!

10. Iskallt Uppdrag (1987)
Timothy Dalton satsade friskt i sin premiär och lyckades uppenbarligen charma sig ända hit. Detta i ett äventyr som egentligen ser snyggare ut än vad det kanske har täckning för. Kanske var vi så glada över att slippa pensionären Moore? Kanske var det nyhetens behag? Överlag dock bra siffror för Daltons debut, vilket totalt i Bondkarriären ger honom en plats både i det lägre och övre skiktet hos Flmrs omröstning. Väntat..?
A-ha fixar bondlåten enligt gällande stylish 80-tal!
poäng: 135

 

 
 

9. Mannen med den gyllene pistolen (1974)
Är detta listans listans stora överraskning!? Roggas andra äventyr som dubbelnolla tilltalade uppenbarligen så många av er att det räckte till Topp 10. Kan det vara blondinen Britt eller en elak dvärg som lockar? Eller kanske självaste Dracula? Själv tycker jag Moore spelar komedi mest hela tiden i en lövtunn story, som dessutom lyckades väva in den pågående energikrisen i världen i handlingen på ett aningens konstruerat sätt. Här hittas annars faktiskt ett av de bättre stunttricken i Bonds universum. Men…9:a?
poäng: 137
 

 
 

8. I Hennes Majestäts hemliga tjänst (1969)
Grovt underskattad rulle, som här och nu möjligen får sin lilla upprättelse.
Många av oss hyser varma känslor för denna mustiga historia som bjuder på en ny Blofeld och det mörkaste slut som dittills skådats i hela serien. Dessutom: en ny Bond! Inte helt problemfritt kanske, men visst gör Lazenby ändå jobbet med stadig hand? Synd kanske att det fokuserades för mycket på hans insats. Den riktigt bra storyn glömdes bort lite.
poäng: 141

 

 

7. Agent 007 ser rött (1963)
Här är det hårt om placeringarna, men Connerys andra insats i den nya agentserien ligger många fortfarande varmt om hjärtat. Trots sin något åldrade historia och lite simpla actionutsvävningar. Bra med dramatik dock och en ordentlig introduktion till det räliga SPECTRE. En slimmad Connery charmar sig genom östeuropa, slåss på tåg och håller skurksen kort. Tuffare än sin föregångare och majoriteten av er belönade i sann nostalgisk anda filmen med trivsam placering.
poäng: 142

 

 

 

6. Ur dödlig synvinkel (1981)
Efter utflykten i rymden blev det mer jordnära äventyr för Moore här. Och en både snygg och rafflande historia på köpet! Det här gick hem hos runt 80 procent av oss, och befäster spekulationerna om att det helt klart är en av Roger Moore´s bästa insatser som 007. Skönt uppklädd i tidstypisk 80-talsskrud med finfina actionscener både på höjden, under vattnet och i skidbacken känns filmen som det årtiondets bästa äventyr. Vilket också den här placeringen är ett tecken på. Ynka 4 poäng från att faktiskt knipa bronsmedaljen!
poäng: 162
 

 

Hoppsan!
Förvånad?
Oerhört tätt mellan plats 10 till 7, dessutom…20 poäng skiljer mellan nr 6 och 7.  Kan man redan här möjligen börja prata om ”de sex stora”…?  Här vet vi ju nu vilka som gör upp om den slutgiltiga titeln. Blir det en strid om desperata poäng, eller har segraren redan krossat sitt motstånd..? Kan tex rookien Daniel Craig rentav börja fingra på skumpan? Är det en sensation i så fall? Tänker olycklige Brosnan bjuda på en surprise? Ska Connery eller Moore visa att gammal trots allt är bäst?
Har det någonsin varit mer spännande att läsa en Bond-Lista? (förmodligen)

Dags för medaljkamp!

Tune in again and don´t miss the final!

To be continued….

Bond by Flmr & friends: The List! – part II

Så ja.
Då har vi klarat av de lägre skikten i The Bond-List.

Som synes, om man studerar poängen, är det ibland inte alltför stora skillnader mellan filmerna…undantaget QoS och Världen… som ändå hamnade en bit på efterkälken. Är Pierce Brosnan den stora förloraren i sammanhanget så här långt? Nu går vi in på listans mellanskikt, de där placeringarna precis innan den åtråvärda 10-topplistan.  Här är alltså filmerna som inhöstade de största mixade betygen…typ.

Återigen kommer poängen skvallra om att det knivar till sig ordentligt om placeringarna i en del fall…
Precis som det ska vara!
Spänningen!

Fortsätt gärna kommentera och ifrågasätta/fröjdas eller beklaga. Hur är det med dina favoriter..? Känns det väntat so far?

Nu rullar vi vidare….:

Bond by Flmr & Friends: part II!

 

15. Octopussy (1983)
Mellanfilm från Moore och det märks möjligen. Personligen är känslan är att hela historien går lite på tomgång. En del klassiska knep hittas förstås, och det var det några av er som tyckte om ändå. Övriga avfärdar rullen som rejält svag, men lustigt nog håller den sig ändå 10 poäng före Moonraker/Tid för hämnd. Kan innehålla den sämsta titellåten ever…?
poäng: 102

 

 

 

14. Man lever bara två gånger (1967)

Bara ytterligare 6 poäng framför Octopussy återfinns filmen som Sean Connery tyckte var lite besvärlig att göra, och som fick honom att besluta sig för att Bond-karriären var över (iaf tills pengarna lockade tillbaka honom till Diamantfeber). Vår agent på äventyr i Japan verkar också vara lite av en vattendelare hos er vilket märks på svajningarna i betyget. Personligen gillar jag 60-talslooken och de trixiga mojängerna. Bästa Blofeld hittas här (tycker jag!). Fartig finaluppgörelse.
poäng: 108

 

 

13. Leva och låta dö (1973)
Roggas debut som dubbelnolla känns väl rejält 70-talsaktig om något.
Inte så mycket mojänger eller skurk med storhetsvansinne. Samma trend här som i filmen omedelbart bakom. Ni tycker olika. Vänner av äldre Bondäventyr hittar möjligen mer förtjänster här. Synnerligen tätt lopp mellan plats 14 och 13!
 poäng: 109

 

 

 

12. Åskbollen (1965)
Min egen favorit från the good old days.
Connery känns stabil, spelar med glimten i ögat och äventyret känns lagom maffigt och exotiskt efter en ganska lugn start. Många av er är inne på samma linje och belönar med poäng som räckte nästan till att nosa på Topp 10. Finalen känns fortfarande häftig och Tom Jones sjunger titellåten med den äran.
poäng: 125

 

 

 

11. Agent 007 med rätt att döda (1962)
007´s debut i filmsammanhang hamnar precis utanför finrummet. Tonen sätts direkt med snärtiga repliker och snygga badmiljöer på Jamaica. Det märks att många er gillar nostalgin trots att filmen inte direkt osar av högteknologi och widgets. Poängen håller sig stabilt jämna, med en liten dragning åt den lägre skalan…vilket får till konsekvens att den missar Topp 10 precis.
poäng: 133

 

 

 

Sisådär!
Det här var filmerna som hamnade lite i…ingemansland..? Av fem filmer här är fyra från pre-80-tal. Betyder det något?

Som alltid kul att kika på poängen och konstatera att det verkligen är tätdramatik mellan titlarna ibland. Och än mer blir den känslan när vi nu ska närma oss de 10 bästa Bond-rullarna enligt denna lilla omröstning. Här samsas dock faktiskt ändå både jämnhet och vissa avstånd när poängen räknats samman.

Låter det intressant?

Tune in again and don´t miss!

 

To be continued….

Bond by Flmr & friends: The List! – part I

And here we have it!
Ni som antog utmaningen har sagt ert, och nu finns det banne mig en lista som visar vilken Bond-film vi alla tillsammans tycker är den vassaste…detta 51:a år av franschisen.

En lista som också visar vilka 10 Bond-filmer som är de bästa enligt betygen.
Och naturligtvis den sämsta. Ja, hela raddan av 23 filmer har fått sin plats på listan, vilken här och nu ska börja redovisas.

Och jag ägnar i god anda veckan åt att visualisera denna lista för er. Vilket betyder att jag idag börjar med att redovisa vilka filmer som hamnade på plats 23-16, dvs de filmerna som uppenbarligen inte fallit den sammanlagda massan i smaken sådär jättemycket.

Sedan kör vi vidare med plats 15-11 på tisdag, plats 10-6 på onsdag och avslutar med toppen 5-1 på torsdag + en full sammanställning på hela listan.
Naturligtvis är ni med och lämnar era åsikter om vad ni tycker om att just ER favvo hamnar på plats x eller y.

Ok folks, här rullar det igång dårå:

Bond by Flmr & Friends 2013:

 
23. Quantum of Solace (2008)
Att det är svårt att följa upp lyckosamma debuter vet man ju redan från musik- och filmvärlden. Här ville det sig inte alls för Daniel Craig. Majoriteten av er köpte inte alls denna i sanning stentrista historia med ett oinspirerat manus och en regissör (Marc Forster) som uppenbarligen inte fattat Bond-grejen. Hjälplöst mest ogillad av alla i omröstningen.
poäng: 26

 

 

 

 

22. Die another day (2002)
Pierce Brosnans svanesång som dubbelnolla hade säkert förhoppningen att sluta med en snygg flagga i toppen. Därav blev det dock intet då de flesta av er tyckte att detta var en historia som föga lockade era agentsinnen. Inte ens en osynlig bil på Island hjälpte speciellt mycket. Och…visst känns Brosnan lite trött här?
poäng: 42

 

 

 

 

21. Världen räcker inte till (1999)
Inte heller här blev det jubel och trumpeter för den gode Brosnan när ni fick bestämma. Var det möjligen FÖR tråkig historia, fantasilöst i actionleden..eller det faktum att detta års Bond-brud såg alldeles för ung ut för att vara ett forskaress…som dessutom gick under namnet Christmas Jones..?!!?
poäng: 62

 

 

 

 

20. Levande måltavla (1985)
Rogga Moore´s final mission gav vi heller inte mycket för. Kanske mest beroende på att gubben både kändes och SÅG galet gammal ut…? Min egen absoluta bottenrulle i 007-världen. Titellåten var dock helt okej.
poäng: 66

 

 

 

 

19. Tomorrow never dies (1997)
Stackars Brosnan. Har karln paxat nästan varenda bottenplacering? Tja, i alla fall om man ska tro er. Fjärrstyrd BMW från baksätet och sidekickande (!) energiknippet Michelle Yeoh kunde som synes inte hjälpa 007 här… Är det möjligen en släng av ”uppföljarförbannelsen” för en Bond-skådis…?
poäng: 74

 

 

 

 

18. Diamantfeber (1971)
Sean Connerys lekte sig lojt igenom denna hejsanhoppsanhistoria, och det märktes direkt på era betyg. Gamle Sean hade ju här lockats tillbaka av en rejäl hög med stålars för att vara 007 igen. Kanske drog man då ned budgeten på manusförfattandet och satsade mest på roliga prylar….och kufiska namn? (Plenty O´Toole någon…!?)
poäng: 87

 

 

 

16. Moonraker (1979)
På listans enda delade placering hittar vi James Bonds mest utomjordiska upplevelse någonsin. Ingen större nåd hos er, och i radioprogrammet Jansson & Wester i P4 framröstad som den sämsta Bondrullen ever. Dock inget som jag personligen håller med om då vissa klassiska Bondingredienser mycket väl kan skådas här. Plus en av, i mina ögon, de mest torraste och underhållande überskurksen någonsin i form av stele Drax.
poäng: 92

 

 

 

16. Tid för hämnd (1989)
Shakespeare-skolade Dalton tog med Bond på en mörkare resa än vanligt. Här freewheelar han ordentligt utanför agentprotokollet, och orsakade då rätt mycket delade meningar hos er med betygen. Blandat högt och lågt blev domen, vilket dock endast räckte till en delad placering på listans undre regioner. Läcker titellåt, måste dock påpekas.
poäng: 92

 

 

 

Se där ja!
Där har ni de största ”förlorarna”bland Bondfilmerna när ni har sagt ert.
I morgon tar vi oss an mittenträsket..

Tune in and don´t miss!

to be continued…

Filmspanartema: Omstart!

Årets sista tema i finfina sällskapet Filmspanarna. 
Omstart. Jaha ja, meaning what? Reboot, nystart, justerad kurs?
I filmvärlden måste det ju vara ett av de vanligaste uttrycken i dessa moderna filmtider. Trendordet framför alla verkar vara Omstart. Gamla sagor ska få nya kostymer. Töntsunkiga 80-talsfilmer förses med ny rafflande CGI och manglas ut till kidsen som inte ens var födda när originalen kom. Inte-så-gamla-succéer får också en ny släng av sleven och drar in lite nya dollars på bara just det fenomenet.

Själv tar jag idag och väver in ordet omstart i såväl filmvärlden som i verkliga livet. Och av som en högst förtjusande tillfällighet korsar dessa två händelser faktiskt varandra.

På senhösten 2006 dök han alltså upp. Den nye. Den omtalade och omsurrade. Och det var inte bara han. En hel filmserie tog plötsligt nya friska tag, räddes inte att ventilera ut det gamla och fylla på med nytt piggt blod.
James Bond.
Fram till nu farligt nära kanten till vattnigt blaha. En franschise som i slutet gått på rejäl tomgång. Skulle man överhuvudtaget kunna rädda den gamle agentens anseende med någon sorts värdighet? Resultatet blev ju helt galet enastående, det vet vi ju alla vid det här laget. Ett manus som släppte sargen och vågade lita till sin egen attraktion och styrka. En ny James Bond i Daniel Craig´s skepnad som plötsligt förtrollade oss i åskådarleden. Var det möjligt? Ja det var ju verkligen det!

Och på en av alla dessa knökfulla bioföreställningar satt så en kväll jag. Förstummad och betagen av det jag såg på duken. Men också lika tagen och förstummad av det faktum att kvinnan som satt intill mig på just  denna föreställning stod för en omstart i mitt eget liv. Vi höll varandras händer hårt genom hela föreställningen och ibland, i smyg i skenet av något actionpåhitt där uppe på duken, kunde jag inte låta bli att kika på henne…sådär som bara en fånigt förälskad filmnörd kan göra. Mitt liv hade också plötsligt och lustigt fått en ny injektion. Kanske hade min livsserie gått på tomgång ett par år…men nu släppte jag plötsligt sargen och kastade mig likt en topptrimmad Daniel Craig från den höga byggkranen.

Den nye Bond i Craigs kläder tog världen med storm, det kändes som att det sting av tvekan som funnits med ens bara sveptes bort i en storm av snygga bilder, ett djupare manus, en ny stil som inte var rädd för att göra sin huvudperson både mänskligare och mer bekymrad i livet.

bond3

Själv klev jag den kvällen ut från biografen med synnerligen behagliga känslor i kroppen. Dels en ny hjälte i stan, som inte bara räddade sin filmserie utan också lyckades med bedriften att ta den till en helt ny nivå, helt klart är Casino Royale en av de absolut bästa Bond-filmerna i hela serien….och dels var jag från och med nu inbegripen i en underbar livsresa med mitt hjärta som bankade lika hårt som kanske vår favoritagents gjort när han först fick syn på filmens leading lady.

Åren har runnit på, den nye Bond har hunnit visa prov på ännu mer färdigheter och när man minst anade det kunde till och med Craig´s version av agenteriet ta sig till ännu en fantastisk nivå när Skyfall rullade in i höstas och tog oss med en sorts storm ännu en gång.

Och själv går jag fortfarande på den där sköna känslosamma stigen i livet där adrenalinkicken fortfarande är lika hög som efter det värsta actionstuntet varje gång jag tittar på henne som går bredvid.

Och, självklart satt vi där förväntansfulla tillsammans i biomörkret när Adele´s fantastiska version av ”Skyfall” sakta letade sig ut ur högtalarna…

Omstart.

Och, som vanligt är nu ordern att du genast tar dig över till de andra bloggisarna och läser vad de har att förtälja i ämnet:

Addepladdes filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café